När jag hör Ludwig Bells solodebut försöker jag febrilt hitta den tydligaste referenspunkten till hans svenskspråkiga popmusik. Är det Håkan Hellström, Jakob Hellman, Olle Ljungström eller rent av Mattias Alkberg? Svaret är nog att det är lite av alla, men att det framför allt är Ludwig Bell, den förre Dreamboy-sångaren som nu mejslat fram sin egen, om än något oslipade profil. Till Fredrik Swahns (inte Gävlefredrik) enkla och snygga produktion gör han charmiga och banala poptexter som inte romantiserar om kärlek vid första ögonkastet, utan berättar om den vardagliga tvåsamhet som då och då behöver lappas och lagas för att hålla ihop.

Nils Holmqvist