Ingenting är dåligt. Ingenting är hittigt. Ingenting ligger rätt i tidstrenden.

Ändå kan jag inte låta bli att tycka om forne Niccokicksångaren Söderlunds svenskspråkiga debut. Soundet har fastnat i 2003, för nära för att vara retrocoolt, för långt bort för att kännas färskt nyskapande. Men den här svenne-indien blir aldrig dålig, gitarrerna ligger rätt, refrängerna kommer där de ska och hans lekande med det svenska språket tyder på en sund självdistans: "Def Leppard-bil", "Daustralien", "Gitarrmangelmästaren i stövlar" - ja, här målar Söderlund utanför de logiska ramarna.

Musikaliskt kanske det här inte är lika profilstarkt, men som sagt:

Det är svårt att motstå "Daustraliens" charm.

Erik Süss