I slutet av 80-talet lyssnade jag en del på Goo Goo Dolls. När jag någon gång hör något från bandets mer sentida plattor har jag mycket svårt att hitta vad jag då hörde hos dem. Nya plattan gör mig så förbaskat uttråkad att jag tittar på klockan redan i andra låten.

Johnny Rzeznik och hans kollegor kan förvisso sitt hantverk men det är bara så förbaskat strömlinjeformat. Visst är det känslosamt men på ett sockersött och lite lätt sliskígt sätt. Varje vass kant är nedslipad till molekylnivå så att ingenting känns över huvud taget.

Ralph Bretzer