The Roots är ett sådant band. De är musikaliskt briljanta, ständigt sökande men också med en tydlig identitet som gör dem igenkännliga trots olika uttryck. Det finns ett sväng i botten även när tempot är nedskruvat, en tydlighet i svärtan och en känsla av kvalitet som aldrig överger dem. Jag har aldrig hört dem göra en dålig platta och nya “Undun”, deras trettonde platta, är inget undantag. Den är varierad utan att bli splittrad och underhållande utan att kännas grund. Allra bäst är de samarbetena med Greg Porn i souldoftande “The other side” och hårda “Stomp” och den drömska “Sleep”.