I och med att det finska bandet Nightwish bytte sångerska 2007 har jag inte lyssnat mycket alls på dem, i tron om att en annan sångerska omöjligt kan fungera ihop med deras musik – det visar sig dock på deras sjunde studioalbum att jag har fel. Den svenska sångerskan Anette Olzon, som tog över från Tarja Turunen för fyra år sedan, leder snabbt upp till bättre förväntningar – trots att hennes röst stundvis känns rätt alldaglig fungerar den absolut ihop med Nightwish klassiska keyboard-rock.

Det märks redan på första spåret, helt sjunget på finska vilket jag inte förstår ett dugg av, att plattan är en konceptskiva. De lyckas bra med att få till det så att alla låtar följer samma linje, om en kompositör ligger på sin dödsbädd och minns sitt liv. Både text och varierande tempo på musiken ligger på en stabil linje. Tyvärr känns ju ordet ”stabil” i samband med musik rätt trist och intetsägande – musiken är bra, men varken mer eller mindre. Varken spännande eller tråkig.

Hanna Eriksson