“Så mycket bättre” är naturligtvis en genialisk programidé på många sätt. Inte sällan ger det dessutom upphov till riktigt bra musik.
Lyckas det dessutom med konststycket att reta upp både kungahuset och Ingvar Kamprad (tack Lena PH!) är lyckan fullkomlig. Inte minst det faktum att man ständigt blir överraskad är en av hemligheter bakom konceptets framgång liksom att man får komma bakom masken på några av våra mest folkkära artister. Jag är till exempel varken en fan av Tomas Ledins träiga rock eller E-Types ännu träigare eurodisco men när Ledin tar sig an E-Types “Set the world on fire” blir det en otippad höjdpunkt och Martin “E-Type” Eriksson visar sig vara en för mig lika otippat skön snubbe. Att Michael Wiehe skulle visa sig vara en så sympatisk man eller att Laleh skulle vara så fantastiskt bra var kanske inte lika otippat men Wiehes sätt att göra alla låtar till sina egna var något av en uppenbarelse och Lalehs mashup på Ledins “Just nu”, liksom Timbuktus tolkning av “Flickan och kråkan”. Nu är inte allt lysande, naturligtvis. Eva Dahlgren är mest såsig och E-Types reggaetolkning av “Titanic (Andraklasspassagerarens sista sång)” är... konstig. Som helhet är det lite spretigt för att funka som album. Dessutom saknar jag Wiehes finfina version av Timbuktus “Jag drar”. Jag sätter nog hellre samman min egen spellista med favoriter från programmet.

Ralph Bretzer