Det har varit mycket snack om Lana Del Rey - eller Lizzy Grant som hon egentligen heter - och hennes trasiga bakgrund som visade sig vara uppdiktad. Nåväl, hon är varken den första eller sista artist som skaffat sig en bakgrund som bättre passar för en artistpersona. Tom Waits är en skröna hela han och Bob Dylan var också mindre än ärlig när han i ungdomen skaffade sig en ny backstory. Och det är klart att det är mer spännande med trailer parks och droger än internatskolor och miljonärsföräldrar. Det stör mig ärligt talat måttligt.

Inte minst som hennes musik målar upp gulnade bilder av Hollywoods bakgator, dekadens och skönhet som skymtar mellan sprickorna. Jag är svag för sådant. Hon har kallats för en “gangsta Nancy Sinatra”, vilket stämmer rätt bra och man skojar inte bort låtar som “Video games” och “Blue jeans”.

Jag kan tycka att kraven på autenticitet är lite löjliga men samtidigt har jag svårt att helt fjärma mig från känslan av att hon är en produkt som tänkts ihop i ett styrelserum på skivbolaget. Där lurar också misstanken om att det under den snygga ytan inte finns så hemskt mycket att hämta.

Ralph Bretzer