Äntligen är han där. Äntligen når Joakim Thåström – inne på sitt 24:e år som soloartist – hela vägen fram. Långsamt och säkert bygger han och bandet (Rockis Ivarsson, Conny Nimmersjö, Pelle Ossler bland andra) upp låtarna. De har äntligen hittat det Thåström verkar ha letat efter i några år nu. Den dova och suggestiva ljudbilden vi lärt oss att älska under konserterna är fulländad.

Texternas tematik känns igen – det handlar om tåg, men också om laster. ”Sluta när jag vill” blir en ”Aldrig nånsin komma ner” i balladformat. ”Samarkanda”, ”St Ana katedral” och ”Dansbandssångaren” blir allt det där som ”Över sundet”, ”Tillbaka till Trehörnsgatan” och ”Kärlek är för dom” aldrig blev på förra albumet.

Han sjunger om Whitney Houston och stress, alla saker som måste hinnas med. Och kommer närmare lyssnaren på fler sätt än att den fantastiska rösten ligger så tätt intill örat i mina hörlurar.

Magnus Mjöhagen