Jonathan Johansson låter som novemberdiskot på en vårdavdelning för gravt deprimerade. En behaglig electronica på släpande skånska, med poetiska texter som för tankarna till namn som Tomas Andersson Wij. Först irriterar jag mig på dialekten, svår att höra, men Jonathan Johansson vinner i längden. Hans ”Aldrig ensam” rankar jag som en av årets bästa låtar så här långt. Jonathan Johansson har en kristen bakgrund, vilket gör det oundvikligt att läsa in religiös symbolik i de mångtydiga texterna. Om kristen musik hade låtit så här när jag var ung – och inte som, säg, Edin-Ådahl – hade jag varit med i Livets ord vid det här laget, istället för att stödläsa ateistgurun Richard Dawkins.