Sångaren från det upplösta bandet Live har hissat segel och påbörjat sin ensamseglats på ovisshetens stormiga hav.

Tre år har gått sedan M.I.A.:s geniförklarade andra platta, "Kala". På den skapade hon sin alldeles egna högenergiska och socialt relevanta blandning mellan electronica och hiphop.

Efter att ha följt Bollnäskvintetten ändå från demostadiet är det inte utan viss förbehållning jag avnjuter dess debutalbum.

På sitt elfte album har Eric Gadd valt att anlita producenten Martin Terefe, mannen bakom Jason Mraz, Westlife, Craig David med flera.

Kylie Minogues nya skiva smakar rosé, luktar solkräm och känns som att bryta vattenytan i en klorerad pool.

Egentligen är det bara titelspåret som inte riktigt håller den klass man blivit van vid.

Av nån anledning börjar jag tänka på arty Brooklynband och riktigt gammal Talking Heads när Vancouverskramlarna i Wolf Parade landar med sitt tredje album.

"You are not alone" sjunger Solomon Burke och det är lite så det känns att lyssna på den store soulmannen som fyllde 70 i mars. Rösten är lika stor och varm som alltid; det här är musik som är som en trygg filt att vira om sig när det blåser där ute.

Som en blixt från klar himmel släpper Kent sitt andra album på ett drygt halvår.

Jag älskade den lekfulla och underhållande "Back to basics". Plötsligt kände det som att Christina Aguilera klivit ut ur skuggorna. Sedan dess har hon varit mammaledig och släppt en samlingsplatta med ett par oroväckande bleka nya spår.

Med ett blått, vitt och rött album går tankarna mot Kieslowskitrilogin. Men den här boxen av Gävlefödde Ericson innehåller en fjärde cd också.

Berjlunds förra platta, "Vackra Tvivlares Bar", var en helt okej debut. Nu höjs ribban och album nummer två sköljer över mig med en iver, en intensitet, en käftsmäll, som visar att Berjlund kan så mycket mer än att vara "svår" poet.

"Un-break my heart" är en av de där riktigt stora soulpärlorna. En sådan där låt som liksom inte går att komma undan. Men mycket har hänt sedan 1996 och Toni Braxton har aldrig nått upp till samma höjder igen.

l Ständigt strulige Scott Weilland är tillbaka i Stone Temple Pilots efter den långa sejouren i lätt överskattade Velvet Revolver. Tack för det. Det låter definitivt som en hemkomst.

Kiki Pau
"White Mountain"
(Pyramid/Border)

"Love and its opposite" (Strange feeling)

"Ibland kallar jag det kärlek"
(Bonnier Amigo)

"This is happening"
(Parlophone/EMI)

"De Lescano"
(EMI)

"Infinite arms"
(Sony)

The National har så sakteliga byggt på sin fanbas under de senaste tio åren. Frågan är om inte deras riktiga, breda genombrott kommer nu.

"High violet" är en platta som växer för varje lyssning.

Att sätta jazz-stämpeln på Nybakats andra cd är inte rättvist, egentligen. Det är så mycket mer. Snarare en resa mellan olika musikstilar, från svensk folkvisa till östeuropeisk klezmer, men med jazzens underton ständigt närvarande.

Du behöver det här i din skivsamling. Antingen uppskattar du redan knepiga beats som mitt i allt scratchande kaos är riktigt behagliga att lyssna på, eller så kommer du att börja göra det efter att ha lyssnat igenom "The Architect".