Inför kyrkovalet nu på söndag fylls debattkorgarna med inlägg från partier och intressegrupper, med argument för den ena eller andra riktningen.

Så långt är allt väl, vi gör ett urval och strävar efter någorlunda balans.

Då och då är det något parti som anser sig missgynnat. Varför fick inte vårt inlägg plats, ni har gett alldeles för mycket utrymme åt våra motståndare?

Så länge de kritiska rösterna fördelar sig någorlunda jämnt mellan intresseriktningarna tar vi det som ett ganska gott betyg.

Diskussionen spetsas till, från båda håll, när Sverigedemokraterna är inblandade.

SD-anhängarna själva anser sig alltid förfördelade, en del av partiets agitation går ut på att ingen vågar sända eller trycka vad de står för.

Man kan tycka att det argumentet borde falla när vi publicerar inlägg från partiets sympatisörer.

Men icke, det finns alltid någon opublicerad debattartikel eller insändare som anses stödja tesen om den förföljda åsiktsriktningen.

Och från andra hållet, partiets hårdaste meningsmotståndare, ses varje SD-inlägg som ett för mycket.

För att inte tala om tonfallet när vi i en nyhetsartikel uppmärksammar att Sverige- demokraterna är det parti som ägnar mest kraft och resurser åt kampanjarbetet inför kyrkovalet. Rena SD-propagandan, tyckte ett antal läsare.

Nu är det vår uppfattning att den demokratiska debatten vinner på att alla åsikter får komma till tals, att argumenten möts och värderas av målgruppen: Medborgarna som förväntas bege sig till valstugorna för att lägga sin röst.

Det fanns en tid när en dominerande politisk uppfattning gick ut på att Sverigedemokraterna bemöttes bäst genom tystnad och isolering. Under detta åsiktsparaply växte partiet till och är numera etablerat i fullmäktigeförsamlingar runt om i landet.

Jag tror att de flesta har lärt sig av den läxan. Och står ut med att vi ger plats i spalterna även åt uppfattningar och åsiktsriktningar som befinner sig långt, långt ifrån den politiska mittfåran.

Sven Johansson

chefredaktör, ansvarig utgivare