– Jag är en gammal aktivist och har alltid varit engagerad. En gång när jag gick i sexan i Gävle så skulle de lägga ner vår ungdomsgård. Då samlade vi ihop namnlistor och gick upp till fritidsnämndens ordförande. Faktum är att de inte lade ner gården. Då kände jag att det går ju att påverka folk. Jag tror att engagemanget började där ungefär.

I Berlin är det ännu en filmfestival. I New York och L.A jobbar kollegorna på produktionsbolaget Atmo med att hitta nya spännande partners. Kvar på det nästintill tomma kontoret på Götgatan på Söder i Stockholm, på bekvämt gångavstånd till Slussen, sitter Kristina Åberg. Hon är glad men trött. Just belönad med Lorenspriset på Göteborgs filmfestival för sitt arbete med den animerade filmen Metropia. ­Atmos filmer har det senaste året tagit hem både guldbaggar och priser på europeiska filmfestivaler.
– Vårt mål är att vinna priser och nå ut på den internationella arenan. Det är ett vägval man tar väldigt tidigt i en produktion. Vi är inte mainstream. Vi gör inte Göta kanal.
Lorenspriset går till en producent med både höga ekonomiska och konstnärliga visioner. I juryns motivering finns adjektiv som orädd och driven. Kristina Åberg gillar de ordvalen.
– Man får inte vara rädd. Det går inte. Det är så många som vill skrämmas i den här branschen. Det vore hemskt om man var rädd, säger hon självsäkert.

Atmo startades för tio år sedan. Kristina Åberg är vd och delägare tillsammans med, de mer kända regissörerna, Erik Gandini och Tarek Saleh. Att hon med sin bakgrund som journalist skulle bli producent var inte givet.
– Det bara blev så. Jag tror att jag är bra på att vara chef, att leda, inspirera och entusiasmera. Jag gillar också det. Jag tror att det är därför man driver eget. Man vill bestämma själv.
Som producent är Kristina Åberg chef och har det yttersta ansvaret för allt som handlar om själva produktionen av ett tv-program eller en en film. Det är hennes uppgift att finna finansiärer och personal. Produktionen sätts inte igång förrän den är färdigfinansierad. Regissören har sedan det konstnärliga ansvaret.
– Men vi har en ständig dialog. Och i manusstadiet är jag absolut med och har synpunkter, påpekar hon.

Till Metropia lyckades hon övertyga Hollywoodstjärnor som Juliette Lewis, Vincent Gallo och Stellan Skarsgård att låna ut sina röster till det lilla produktionsbolaget.
– Juliette Lewis har sin syster som manager. Man ringer henne eller skickar ett mejl först. Vincent Gallo var ganska lätt att få kontakt med. Han har en egen hemsida. Vi skickade 30 sekunders teasers. Juliette har sagt att hon blev tänd på det nyskapande och att hon ville vara med i ett sånt här kreativt sammanhang. De är inte bara skådisar, de är också konstnärer bägge två.

Med en fot i det konstnärliga och den andra i en krass ekonomisk verklighet är producentrollen en balansgång mellan två världar. Pengarna är nödvändiga men får inte styra över kreativiteten.
– Man måste skydda kreatörerna från finansiärerna. Med kreatörerna måste det vara bomull för att de ska våga vara modiga och göra nyskapande och utmanande saker. För att lyckas måste man vara flera och ha trygga relationer som tål mycket. Jag brukar säga: Att göra film är som ett äktenskap, inte som ett one night stand.

Privata pengar är svårt att få fram i Sverige, förutom de som de själva satsar, berättar Kristina Åberg. Atmo och filmbranschen är därför beroende av finansiering från fonder och samproducenter. Den största finansiären av svensk film är Svenska Filminstitutet.
– Man måste vara ett socialt monster ibland för att bygga upp ett förtroende hos finansiärerna. Det är ett ständigt arbete. I Metropia hade vi 17 olika finansiärer och en budget på 34 miljoner. Så det är många som måste tro på den här visionen.

Filmbranschen är en värld dominerad av män. Men Kristina Åberg är en av flera nya kvinnliga producenter i Sverige som lyckats slå sig fram i kampen om finansiärerna.
– Även om det är tufft och folk använder olika knep för att försöka trycka ner en så måste man ändå gilla att vara med i matchen. Jag är en tävlingsmänniska. Jag vill vinna.

Mod krävs för att göra dokumentärfilmer som Videocracy och Som en pascha. Den förra handlar om effekterna av Italiens premiärminister Berlusconis tv-imperium, den senare om Europas största bordell. Med konstnärliga och politiska ambitioner följer ett stort ekonomiskt risktagande, men också ett juridiskt. Atmo skapar därför ett dotterbolag för varje ny film. Nyligen stämdes bolaget kring Videocracy av en italiensk journalist på en miljon kronor. Kristina Åberg förväntar sig mer av den varan.
– Eftersom vi hela tiden ligger på gränsen och vill göra cutting edge så finns det alltid en risk att bli stämd och då vill man skydda moderbolaget mot attacker som sker.
Videocracy skapade rabalder i Italien och journalisten är, i efterhand, inte särskilt nöjd med sin medverkan.
– Som tur var hade han godkänt det. När man filmar människor är det viktigt att de skriver under på att vi får filma dem och använda det i alla medier i hela världen, för evigt. Det hade han glömt bort att han hade gjort.

Atmo har sitt kontor i en luftig våning med ljusa väggar, trägolv och många meter i takhöjd. Skrivbord med pärmar och platta datorskärmar samsas med filmaffischer på en leende ­Silvio Berlusconi. I mitten ett kök med espressomaskin.
Företaget startades av småbarnsföräldrar som ville ta kontrollen över sina liv. SVT-journalister som fått nog av en kringflackande tillvaro och som ville ha ett kontorsarbete nära tunnelbanan. I många år var Kristina Åberg reporter i bland annat Mellanöstern, på Balkan och i södra Afrika. Hon var på plats i euforin när Nelson Mandela släpptes ur fängelset i Sydafrika, men har också på nära håll känt hopplösheten i krig och konflikter.
– Jag har rest så mycket i mitt liv så jag behöver det inte mer. Nu har jag familj och barn. Det är inte värt det.

Under 1970-talet började många att intressera sig för tillståndet i världen. Så även i Gävle. Kristina Åberg gick på högstadiet och gick med i fredsrörelsen.
– Jag minns att jag stod och demonstrerade på Stortorget medan mina kompisar satt uppe på Flanör och fikade och väntade på att jag skulle bli färdig.

Engagemanget förde henne vidare in i Elevförbundet. Hon avancerade till ombudsman för Gävleborgs län och sedan till vice förbundsordförande. Gävle byttes mot Stockholm. Under en period fick hon ta över rollen som ordförande i hela landet.
– Jag var 18 år. Det var världens bästa skola. Jag jobbade med att få ut ett budskap och att värva medlemmar. Jag åkte land och rike runt, stod i aulor på gymnasieskolor och pratade inför flera hundra personer. Jag deltog i förhandlingar om nya gymnasieskolan och satt med i olika referensgrupper på departementet. Det har jag haft stor nytta av hela livet.
Johan Pihlblad
affarer@affarer.cc