Vi slår oss ner på barstolar vid det höga smala bordet med en lika välsorterad som välfylld pralin- och chokladdisk i ryggen. Framför oss har vi ett av centrums bästa spanlägen via butikens minimala skyltfönster ut mot gallerian på Flanör i centrala Gävle.
Människor med spring i benen rusar förbi med bestämda mål i blicken, andra strosar lugnt vidare genom tunga, mättade dofter som letar sig ut från Emmas kaffemaskin, burkar och presentförpackningar med allsköns godsaker.
Då och då slinker någon in för att botanisera bland Emmas frestelser. En av dem är stammisen Manocher Kiani som inte har varit här sedan långt före jul. Han har varit osynlig länge på grund av långbesök i Irak. Men det blir glada leenden, prat, skratt och en hel del skämt när han återser Emma och hennes bästis, granne och medarbetare Marinah Strandberg. I vanliga fall dyker Manocher upp här varje vecka för att fylla på förrådet med grönt Darjeeling. Han dricker en hel del te varje dag plus någon enstaka kopp kaffe.
– Vi ses snart. Ha det bra, säger han med ett brett leende när han har fått sina påsar fyllda.

Emma kom till Gävle 1998 för att plugga till GIS-ingenjör på högskolan. Tekniken var relativt ny, spännande och hon vill syssla med samhällsplanering. Men det var svårt att få jobb efter examen. Kortare vikariat på Barnens Hus förlängdes flera gånger. Hon blev kvar till 2004. Det var då Kahls sökte en franchisetagare till Gävle.
– Känslan var helt rätt för mig. Och det låg helt rätt i tiden med en butik av den här typen. Dessutom var det skönt, tryggt, med en kedja i ryggen. Men det innebär också att inköpen bara får göras hos godkända leverantörer även om valmöjligheterna är stora att plocka ihop ett passande sortiment.

Helt främmande för företagande var hon knappast innan heller. Pappa drev järnaffär hemma i Östhammar. Dessutom hade Emma glassbar under några sommarsäsonger och hade gått en starta- eget -kurs. Men hon har aldrig strävat efter att bli entreprenör, berättar Emma som tittar sökande ut genom glasrutan när jag ber henne förklara.
Hakan vilar i vänsterhanden när hon vänder blicken mot mig igen.
– Det har blivit så här eftersom jag vill pröva saker, utvecklas. Och det är en livsstil som passar mig. Jag är ingen strateg utan lever här och nu. Gör vad som känns trevligt. Dessutom är jag inte rädd för att misslyckas, säger hon.

Emma är inte rädd för spöken heller. Halta pigan ska vara en osalig ande som fortfarande huserar på gamla överstebostaden Stora Vall i Regementsparken. Enligt hörsägen ska hon vara snäll men Emma har inte märkt någon otillbörlig närvaro eller aktivitet.
– Men det känns lite hemtrevligt ändå! säger Emma och levererar ett av sina glada skratt samtidigt som hon far fram över den knarrande parketten i en av salarna där ett av borden står dukat med vita dukar och servetter.

Utsikten är hänförande. På andra sidan den istäckta Gavleån står Boulognerskogen fortfarande i bländande vit, tung vinterskrud, så nära men ändå så långt bort. En direktförbindelse, en bro, skulle givetvis vara bra för affärerna men även för tillgängligheten. Nu är det bara att vackert knalla runt till någon av de befintliga broarna, ta cykeln eller bilen.
På vardagar har gästgiveriet endast öppet för beställningar som affärsluncher, konferenser, minnesstunder och liknande. Lunchmeny på daglig basis är däremot inte ekonomiskt försvarbart. I stället satsar Emma och kompanjonerna på festvåning och teman som Frankie friday i Sinatras anda en gång i månaden och söndagar med afternoon tea och söndagsstek.
– Klockrena koncept, säger Emma som inte tvekade särskilt länge att hoppa på projektet Stora Vall tillsammans med Rickard Häll och kocken Johan Karlbom.

Den första oktober i fjol tog de Stora Vall i besittning med ambitionen att locka gäster genom upplevelser och njutning.
– Vi är tre. Man är aldrig ensam om ansvaret utan vi har en bra konstellation med en kunnig kock, en som är bra på marknadsföring och företagande i allmänhet plus jag själv i en mer övergripande roll med planering och tidskrävande plock, säger Emma som delar tiden efter behov mellan butiken och gästgiveriet.
Med ett företag fanns en helt annan frihet att planera in ledigheter och semestrar. Nu är det snärjigare. Fast det är ingenting som stör henne. Tvärtom är det en livsstil som passar henne. I alla fall just nu, där hon befinner sig i livet för tillfället, även om det inte är ett självändamål att jobba mycket. Längtan efter nya intryck och utmaningar gjorde Stora Vall till ett utmärkt objekt att kanalisera energi på.
– Jag tror med säkerhet att det kommer nya utmaningar på vägen. Men Kahls är fortfarande min bebis, säger Emma Blom.