– Det är exceptionellt och rörande att få vara här i kyrkan, i bygden där Stig Dagerman levde, med orden, naturen, träden och älven, sade Le Clézio och tackade för priset.

Han berättade att han haft Stig Dagerman som inspirationskälla under hela sitt författarliv.

Ett par timmar före ceremonin började folk samlas i kyrkan. Det var nämligen ”först till kvarn” som gällde. Flera hade med sig termos och mackor och fikade i kyrkbänken.

Bytte till större lokal

Dagermanpriset brukar delas ut på försommaren på Laxön. Men i år gjordes ett undantag eftersom pristagaren Le Clézio inte kunde komma loss tidigare. När han sedan utsågs till Nobelpristagare tvingades Bengt Söderhäll och de andra i Dagermansällskapet byta till en större lokal.

Men inte heller kyrkan räckte den här dagen, då ortsbor och andra intresserade, kulturelit från när och fjärran och ett massivt uppbåd med mediafolk, tryckte på. Det var säkert några tiotal fler än maxantalet 250 personer i kyrkan. I församlingshemmet satt minst 150 personer och följde spelet på storbildsskärm.

René Dagerman inledde, som brukligt, med en betraktelse kring sin fars liv innan han och prisjuryns ordförande Arne Ruth räckte över priset till Le Clézio, det trettonde i ordningen sedan premiären 1996.

Skådespelaren Anita Björk läste växelvis stycken ur Le Clézios och Stig Dagermans verk, som Le Clézio och Bengt Söderhäll samtalade kring.

Det visade sig finnas flera samband mellan de båda författarna.

”Magisk gåva”

Läsningen av Dagermans debutroman ”Ormen” hade stor betydelse för Le Clézio. Den hjälpte honom att fly från känslan att bli inkallad i Algerietkriget i slutet av 1950-talet.

Bengt Söderhäll tog fram ett kuvert adresserat till ”Le Clézio, c/o Bengt Söderhäll, Skutskär”. Det visade sig vara ett dedicerat exemplar av ”Ormen” med Stig Dagermans namnteckning. Föreningen Bokens dag i Mellösa hade skickat den, speciellt till pristagaren.

– Nästa gång jag kommer till Sverige vill jag gärna träffa dem som skänkt boken, sade han och berättade att han gärna vill besöka Sverige sommartid och då gärna de nordligare delarna.

– Det här är en magisk gåva, en talisman, sade Le Clézio.

Lyssnarna fick med sig många tänkvärda ord från eftermiddagen i kyrksalen.

Samtalet kring den bok som i dagarna kommit ut på svenska, ”Raga”, handlade om kvinnorna på Vanuatu i Stilla havet som saknade pengar och började använda hemvävda mattor som betalningsmedel och på så vis bekostade sina barns skolgång.

– Jag önskar vi kunde använda mattor i stället för sedlar som betalningsmedel, inte minst i dessa dagar med finansiell oro, sade Le Clézio.

Vid graven på kyrkogården avslutade René Dagerman med att läsa dikten ”Höst” vars sista strof finns på gravstenen: ”Att dö är att resa en smula, från grenen till fasta marken”.

I vimlet träffade vi Lars Skytt, Älvkarlebys kommunalråd, som öste beröm över Dagermansällskapet.

– Det här är fantastiskt för kommunen. Det är väldigt positivt att så här förknippas med litteratur och yttrandefrihet, sade han.

Rundtur i fädernebygden

Flera ortsbor berättade stolta om vad det betydde för dem att Älvkarleby hamnat i centrum – ”i stormens öga” som Svenska Dagbladet uttryckte det i en rubrik i lördagstidningen.

Turistchefen Jan Bendrik som själv sitter i Dagermansällskapets styrelse hade under förmiddagen tagit med sig Le Clézio på en rundtur i bygden.

Han konstaterade att flera andra pristagare lockat mycket folk.

– Men det går inte alls att jämföra med det stora mediala intresse som årets utdelning fått, sade Jan Bendrik som i bilen också hade pristagarens hustru och Alexandrina Nistor, litteraturattaché på franska ambassaden i Stockholm.

Fru Dagerman gillar Le Clézio

Alexandrina Nistor får då och då besök av franska författare och verkar för att flera franska böcker översätts till svenska.

– Det var en stor överraskning för mig att upptäcka trakten där Stig Dagerman växte upp. Jag ska rekommendera varmt att författare åker hit till Älvkarleby, sade hon.

Innan sällskapet åkte tillbaka till hotellet i Gävle, där Le Clézio ville vila sig och kurera en förkylning, lät han sig fotograferas med en man med yvigt skägg, fårat ansikte och svart täckjacka. Det var Rainer Dagerman, den andre sonen som håller sig mer i skymundan än René.

Han var nöjd med årets pristagare, avslöjade han.

– Min mor gillade egentligen inte valet av Jelinek häromåret. Men Le Clézio tyckte hon om. Han tänker och är precis som du, sa hon. En världsmedborgare som tror på individens frihet, sade Rainer innan han klev in i bilen och lämnade fädernebygden för den här gången.