Vid minnesstenen ska en krans läggas ned, och Limö Fritidsby kommer att återuppkalla minnet av den stormiga, iskalla dagen då tragedin var ett faktum. Det var klockan tre på eftermiddagen 2 oktober 1808.

Vid kajen i Engesberg åtta dagar tidigare, stod Johan Martins fru Greta-Stina och vinkade adjö. Den militära befälhavaren kapten Johan von Feilitzen skrev i sin journal:
”Sjöcapitain hade nyss blifvit gift; dess hustru följt honom ut från Gefle och begaf sig nu landsvägen hem i ett tillstånd, som gjorde åkningen på kjärra högst obeqväm. Hon hoppades dock återse sin man inom en månad och då först å rigta hans hus med arfvinge”.

Greta-Stina var alltså gravid, och kanske oroades hon inte bara av att Fru Margaretha skulle föra hennes man till kriget i Finland, utan också av att skeppet allmänt kallades Döden. Brigadläkare Hans Christoffer Kewenter berättar om att besättningen var fullt medvetna om läget i sin rapport: ”Nytjärad, putsad och snyggad, men i verkligheten ett ruttet vrak, som i fler år legat i Gefle hamn och kallats Döden”.

Men eftersom allt flytbart som fanns användes för att skeppa över soldater blev Döden ett av elva fartyg som fylldes till bredden av livgrenadjärer från Östergötland. 163 av dem fanns tillsammans med besättningen med vid avfärd 23 september.

Trots att båten, som var en brigantin på runt 25 meter lång och 8 meter bred, redan var trögseglad, beslutades att försvarets största och tyngsta medicinvagn skulle lastas på. Det gjorde att den stora skeppsbåten inte fick plats på däck, utan måste tas på släp, och styrfarten försämrades ännu mera.

24 september siktade de elva skeppen Åland, och därifrån skulle man invänta order från kungen. Men det blåste upp till storm igen, och innan fartygen hann rädda sig i hamn vid Måsesten hade Fru Margaretha förlorat skeppsbåten som var på släp.

Med en nyköpt skeppsbåt, den här gången på däck, och medicinvagnen nedmonterad, försökte man att nå Åland för andra gången på kvällen 30 september. Men en ny, kraftigare storm överraskade plötsligt från nordost. Fru Margaretha, som hela tiden låg långt efter övriga skepp, blev ikappseglad av kungens utsände, som beordrade att man skulle skjuta signalkanoner för att få övriga i konvojen att stanna. ”Men i stället fortsatte de sin Courss och seglade ifrån oss”, berättar Kewenters rapport. Man beslöt att segla mot Gävle för att bunkra mat, och på morgonen 2 oktober var alla övriga skepp ur sikte. Klockan ett på eftermiddagen passerades Eggegrund.

Lyckan över att skymta Gävle i fjärran förbyttes snart i skräck. Snöblandat regn virvlade i luften, vågorna var höga och vinden hård. Besättningen kunde se hur vågorna bröts mot klipporna klockan tre, i ett misslyckat försök att runda Ytterriskan utanför Bönan. Rodret knäcktes plötsligt och båten gick inte längre att manövrera. Obönhörligen slog Fru Margaretha mot det första av grunden som utgör Kalkstensgrund vid Limön. Hela botten slets ur ”så att barlasten med granriset och halmen, varpå manskapet i botten av fartyget var liggande, tillika med manskapet på understa laget for ut i havet”.

Stormen tryckte det som var kvar av skeppet vidare mot nästa grund, och resterna av besättningen skyndade sig att kapa masterna i ett sista försök att rädda återstoden av skeppet. Men vid femte eller sjätte stöten ”tycktes det ruttna skrovet vara i tvenne stycken”.

Kapten von Feilitzen, ytterligare en officer och några ur manskapet kastade sig i skeppsbåten, och lyckades ta sig iland. Övriga överlevande drev iland med hjälp av flytbara föremål. Bland dem fanns Kewenter, som tillverkat en primitiv flotte genom att binda ihop ruffluckan med en planka som han bundit sig själv till, och kastat sig i havet. I vattnet stötte han på löjtnant Per Reinhold Martin, som han lyckades rädda upp på flotten. Båda kunde därifrån se en fänrik, De Geer, som hängde över en av masterna. Han hade trasslat in sig i tågvirket till masten och kunde inte komma loss. När han till slut kom loss förfrös han och drunknade i vågorna.

Kewenter och löjtnant Martin drev efter några timmar iland på Limön, samtidigt som de lemlästade liken började sköljas in mot stränderna – däribland blivande pappan, skepparen Johan Martin.

Fiskare som bodde på skären omkring hade uppmärksammat vad som var på väg att hända, och flera var på väg ut med sina båtar redan när brigantinen gick på grund. Men på grund av ovädret var det oerhört svårt att bärga människor vattnet.
– Det framgår av Gefleborgs Läns Weckoblad från 15 oktober 1808 att Gävleborna startade insamlingar av pengar och kläder åt de överlevande, som ju hade förlorat nästan allt, berättar historikern Mats Hemström.

De döda begravdes vid Oxharen på Limön, under små sandstenar utan namn. 1916 restes även en minnessten.
– Det här är en oerhört stor olycka, säger Hemström. Det är bra att den uppmärksammas. Mig veterligen är det den största sjöolyckan som hänt efter kusten från Gävle och norrut.

Källor: Kapten Johan von Feilitzens dagbok, brigadläkare Hans Christoffer Kewenters rapport, journal från olycksutredningen, skriven av Styrman Lars Hillström och två matroser, 10 oktober 1808. Wetterholm, C. G, ”Vrak i svenska vatten”, ”Gravvård i skogen”, artikel ur Norrlandsposten 10 augusti 1926