I badrummet är hela rutan täckt. I sovrummen bara ett stråk längst ned, men is är det.

I farstun är det runt noll. När 30-minusnatten kommer sjunker det till –2 och det ryker ur munnarna när vi klär på oss på morgonen.

Jag sätter upp ett tungt tygstycke och det hindrar förvånansvärt mycket av kylan att tränga in i resten av huset.

Alla sover på övervåningen i flera veckor. Där är det varmare. Men någon termometer har jag inte inne. Vill inte veta om det är åtta eller tretton grader. Det har liksom ingen betydelse i sammanhanget.

De stora varmfläktselementen är slut i hela stan, så jag snikar på jobbets. Där är det i alla fall inte is på insidan av fönstren.

Katten stannar inne. Den försöker sig på några korta promenader, cirka tre meter från ytterdörren men retirerar, kanske av rädsla att morrhåren snart knastrar av.

Kakelugnen förblir kall. I höstas kom brandskyddet och inspekterade och sa att man inte fick elda i den. Fast det hade eldats där i minst 40 år under samma förutsättningar kunde innertaket plötsligt börja brinna i år.

Jag sköt upp åtgärderna, och då blev det såklart den kallasten vintern i mannaminne.

Vi byter köldanekdoter med varann. Ledningar som fryser, vatten som sprutar, ständigt mer snö som ska skottas. Bilar som inte startar, plogvallar på stan. Hala trottoarer.

Läge för svensken att klaga sig blå. Att gnälla och ondgöra sig. Sucka och stöna över livets svåra prövningar.

Men jag hör inget sånt.

Vad jag hör är lågmälda konstateranden. Jo det är ovanligt kallt nu. Jaså, har du en läcka, ja det blir ju lite jobb förstås. Fick du ta bussen i morse, jamen det gick väl också bra? Det är kul för ungarna det här, äntligen en riktig vinter att minnas.

Vi håller igen. Vi vet att sansa oss.

Eftersom vi mitt i kölden får veta att det på andra sidan jorden har dött 100 000 människor, och ytterligare flera hundra tusen är skadade. De ligger blödande och döende på gatorna och ingen hjälp finns att få.

De upplever helvetet på jorden.

Vi har ingen aning om hur känns. Men det är som att vi kollektivt känner på oss att vi borde hålla käften.

Om grannen som skottar upp sin snö på fel sida staketet.

Om håret som står åt alla håll för det blir så elektriskt när man drar på sig reaklänningen i provhytten.

Om kisslådan som måste hållas fräsch eftersom katten inte går ut på flera dagar i sträck.

Att det är så svårt att komma ihåg att sätta i motorvärmarsladden i tid på morgnarna.

Att bakkappan på snowboardbindningen lossnar hela tiden.

Vi klagar rekordlite denna rekordkalla januari.

Återigen inser vi att våra problem är bra futtiga; att vi förmår glädjas åt varm soppa och fjärrvärme, startkablar och snöröjning.

Men varför ska det alltid, alltid först behövas att något värre sker? Att vi får något jävligare att jämföra med innan det sjunker in att det faktiskt finns många, så fruktansvärt många som bara försöker överleva till nästa dag.

Inte bara på Haiti, och inte bara efter katastrofer.

Utan i sin alldeles vanliga januarivardag.

Själv kan jag unna mig att fundera vidare på om jag ska nappa på den där annonsen som så påpassligt dök upp, med erbjudande om insprutning av lösull i golvbjälklaget; det skulle behövas under trappan till övervåningen.

Eller om jag ska sätta tillbaka dörren mellan mina olika farstur så att jag slipper ha skynke om det blir så här kallt igen.

Badrumsfönstret borde förstås bytas ut till två- eller treglas.

Men så tänker jag att jag ska försöka klara mig en vinter till.

Utan att klaga.