På stora skärmar i salen syns den skadade kvinnan. Det hålls förhör med kvinnan där hon ligger i sin sjukhussäng på sjukhuset i Uppsala. Hon är täckt med sjukhuskläder upp till halsen. Håret är kort och hon har synliga brandskador vid hårfästet. I tingsrättens lokaler i Gävle sitter den åtalade 51-ringen.

Mannen lutar sig framåt, stödjer huvudet med ena handen, håller en penna i den andra. Han antecknar flitigt under förhret.


- Berätta om dagen då du blev skadad. så mycket du minns, ber åklagare Birgitta Fernlund.

- Det blev något bråk, barnen lekte och skrek. Mannen skrek åt mig. Han svor åt mig, svarar kvinnan via tolk.

I Gävle tingsrätt suckar mannen djupt, stödjer huvudet i den ena handen och slår ut med den andra. Han lyfter handen till munnen, och tittar mot diaskärmen där kvinnan tittar rakt in i kameran.

- Jag var i badrummet. Han frågade om han skulle bränna mig. Jag trodde inte på honom. Plötsligt började jag brinna. Jag skrek och bad honom släcka mig.

Mannen slår knytnven löst i bordet, och suckar djupt. Kvinnan fortstter sin berättelse:

- Återigen skrek jag släck mig. Han började släcka mig medan jag nästan brann ihjäl. Dom la mig i ambulansen och jag tappade medvetandet.

På den ena handen har kvinnan en vit tygvante, den andra handen ligger dold under ett grönt lakan. Åklagare Birgitta Fernlund håller förhör med kvinnan från sjukhussängen. Hon ber kvinnan berätta om händelsen.

- Jag satt med ryggen mot honom. På golvet mitt emot min dotter som satt på pottan, säger kvinnan med hjälp av sin tolk.

BF (Birgitta Fernlund): Såg du om mannen hade något med sig in i badrummet?

K (Kvinnan): - Nej

BF: Kände du att du fick något på dig i samband med branden?

K: - Nej

BF: Fanns det någon sådan brännbar vätska i badrummet när du gick in?

K: - Nej, det såg jag inte

BF: Vad tänkte du är det började brinna?

K: - Jag tänkte på döden.


BF (Birgitta Fernlund): I december berättade du för poliserna att du hade gjort det här själv.

K (Kvinnan): - Jag var rädd. Rädd för mannen, hans barn och för poliserna.

BF: Hur då?

K: - Jag var rädd för att mannen och hans barn kunde göra annat mot mig.

BF: Varför var du rädd för polisen?

K: - Jag var bara rädd för dem.

BF: I början ville du träffa mannen. Hur tänkte du då?

K: Jag ville bara se honom.

K: Nu är jag trött.

Målsägarbiträdet frågar om hon vill bryta. Hon nickar jakande.

Rätten tar 20 minuters paus.

Kvinnan orkar inte fortsätta mer i dag. Förhandlingarna återupptas på tisdag klockan 09.00.