Under tisdagen fortsatte förhören med de många hotellgäster som var de sista att evakueras ur det allt mer rökfyllda hotellet.

Eva Törnlund från Stockholm var på tjänsteresa och sov över i Gävle. Hon har för vana att lokalisera nödutgångarna på hotell.

– Jag räknar antalet hotellrumsdörrar till närmaste nödutgång, så att jag ska hitta i mörker, berättade hon.

På natten blev det allvar. Hon möttes av ogenomtränglig rök vid två av nödutgångarna. Eva visste var det fanns en tredje. Men den ledde till en innergård, där hon och några andra blev fångade utan att veta hur de skulle ta sig ut. De lade sig ner för att få luft.

– Att jag som alltid är så noga med säkerheten, ska råka ut för detta, tänkte jag, berättade Eva i förhöret.

Hon funderade på att ringa sin dotter, men tyckte att det verkade melodramatiskt.

– Vad hade du tänkt säga till henne, undrade åklagaren Mikael Hammarstrand.

– Ja, vad säger man till sin dotter när man inte tror att man ske ses igen, svarar Eva.

– Försök berätta, pressar Hammarstrand på.

Men Eva kan inte.

Liknande berättelser kommer från vittne efter vittne som upplevde den dramatiska branden.

Tuire Wrinkler har rest från Göteborg. Hon bor på CH den här gången också.

– Jag ville testa mina nerver. Det gick bra, förklarar hon efter förhöret.

I rättssalen berättar hon att hon gjorde det hon trodde var rätt – följde de gröna Exitskyltarna. Men hon hamnade också på den rökfyllda innergården. Där låg fem-sex personer på marken.

– Jag visste inte ens om de levde, och tänkte att här kan jag inte stanna.

Men sen upptäckte hon att en av dem hade telefonkontakt med SOS Alarm och valde då att stanna.

– Jag hade två tankar. Hur mycket rök tål man innan man svimmar. Och ska jag ringa hem nu när jag ännu är vid medvetande.

Gruppen fick till sist kontakt med en rökdykare, och tog sig i väntan på evakuering till ett krossat fönster där de turades om att andas.

Eva Jönsson, grundskolechef i Sundsvall, var på väg till en konferens i Stockholm dagen efter. Efter evakueringen sov hon på ett annat hotell, men tog morgontåget som planerat.

– När jag kom in på konferensen kände jag röklukt och fick panik. Men det var mina egna kläder som luktade.

På väg hem igen på kvällen föll hon för första gången i gråt, när tåget passerade Gävle och hon såg hotellet.

Dagen efter skulle hon följa en av sina medarbetare som gått in i väggen till Kommunhälsans läkare.

– Han tittade på mig i stället och frågade: Men hur är det med dig egentligen?

Sedan blev det hon som fick stödsamtal för att bearbeta hotellnatten i Gävle.