Det var den 9 oktober 2008. Margareta Bystedt var på väg hem från jobbet på Gävle sjukhus. På Upplandsleden smällde det.

– Det var regnigt och slirigt och jag var trött. Sedan minns jag inget mer förrän över en vecka senare, berättar Margareta Bystedt.

Hon fördes i all hast till Akademiska sjukhuset i Uppsala, med vänstra sidan av kroppen krossad.

– Jag kommer ihåg exakt när de ringde från sjukhuset. Klockan var fyra på eftermiddagen och jag satt och åt pyttipanna.

Margaretas mamma, Karin Bystedt, tystnar. Hon torkar tårarna som trillar ner på kinderna. Hon gråter. Det har varit en mycket jobbig tid.

Efter olyckan vårdades Margareta på sjukhus. I december 2008 hade Margareta återhämtat sig så pass bra att hon flyttades till rehab i Sandviken. Hon blev bättre, flyttade sig från rullstol till rullator och i januari förra året flyttade hon hem till sin mamma på Brynäs. Det skulle bara vara under en kort tid, tills dess hon kunde klara sig själv.

– Jag tänkte att jag skulle kunna flytta hem till sommaren, men jag blev sämre, berättar Margareta.

I höstas, när Margareta förstod att det skulle dröja innan hon skulle kunna klara sig själv, ansökte hon till kommunen om personlig assistans. Nu har kommunen beslutat att avslå hennes ansökan. Motiveringen är att hennes funktionshinder inte anses vara tillräckligt stort och förorsaka tillräckligt betydande svårigheter i den dagliga livsföringen. Dessutom finns det enligt biståndsbedömaren inga uppgifter som styrker varaktigheten i Margaretas funktionshinder.

Men Margareta kan i dag inte klä på sig själv, hon kan inte sköta sin personliga hygien. Hennes vänstra sida, den som krossades i krocken, är obrukbar.

Margareta har fått besked att hon har rätt till hemtjänst, om hon flyttar hem till radhuset i Bomhus.

– Men jag klarar mig inte själv, jag klarar mig inte med bara hemtjänst. Jag är ju inte gammal, jag vill inte bara vara hemma. Jag vill komma tillbaka till jobbet, säger Margareta Bystedt.

Tre gånger i veckan har Margareta rehabträning, en gång i veckan deltar hon på arbetsterapi. Det blir därutöver en hel del läkarbesök. Det är mamma Karin som hjälper sin dotter att ta sig till de olika aktiviteterna.

– Men jag är 83 år, och jag orkar inte hur länge som helst. Jag halkade och sträckte mig, så jag har haft lite svårt att klä på henne nu, säger Karin Bystedt.

Margareta har arbetat på Gävle sjukhus 25 år, de senaste åren som patientvärdinna på. Ett arbete hon vill tillbaka till. Men utan hjälp kan hon inte ta sig till rehab- och arbetsträning.

– Träna och träna är vad som gäller. Kanske kan jag börja arbetsträna om någon månad, men det går inte utan hjälp.

Margareta är ledsen, och hon är arg.

– Det blir ju dyrare för samhället om inte jag kan komma tillbaka till arbetet.

Tony Nordfeldt är chef på biståndsenheten på Omvårdnad Gävle.

– Vi kommenterar aldrig enskilda ärenden. Men rent generellt så gäller att om man är missnöjd med ett beslut så har man rätt att överklaga beslutet. Vi gör ju bara det vi ska.

Hur ofta händer det att ni ändrar ni ett beslut efter en överklagan?

– Det är inte ofta. Det är ytterst sällan. Men om vi avslår överklagan så går den vidare till länsrätten, och det händer till och från att de ändrar våra beslut.