Men gästerna vilar inte upp sig över en helg. De är här för att dö.

Arbetarbladet har rest över länsgränsen till Sundsvall där döende personer inte längre behöver skickas fram och tillbaka mellan hemmet och sjukhuset den sista tiden i livet.

I stället kan de få avsluta sina liv på ett hospice.

På Mellannorrlands hospice i Sundsvall dör i genomsnitt två personer i veckan.

Alla gästerna har bara kort tid kvar i livet, den genomsnittliga vårdtiden är ett par veckor.

Men det är för den skull ingen dyster plats. Tvärtom.

Det är öppet och ljust. I entrén porlar en fontän och den första man möter är en vit bomullstuss med ivrigt viftande svans. Det är hospicehunden Leo, en bischon frisée med ullig klappvänlig päls.

Strax efter kommer matte Åsa Tjernell. Sjuksköterskan som fick nog av att se hur illa döende människor behandlades att hon tillsammans med läkaren Mathias Brian tog initiativ till den dröm om ett hospice som för knappt tre år sedan blev verklighet.

– Det här är ett livsverk, säger Åsa som idag är verksamhetschef.

Till hospicet får svårt sjuka komma när de är för dåliga för att vara hemma eller när de anhöriga inte längre klarar av situationen.

Hoppet om bot är redan borta men det finns fortfarande vård att ge. Patienterna – som på hospicet kallas gäster – får hjälp med att lindra besvären och smärtan. Och inte minst med att hantera ångesten, de existentiella frågorna och funderingarna inför döden.

– Det klarar man inte i den ordinarie vården, konstaterar läkaren Mathias Brian.

Målsättningen är alla ska känna sig trygga och att den sista tiden i livet ska bli så bra som möjligt. Att man verkligen får leva tills man dör.

– Det är inte bara gullegull och att hålla i handen som en del tycks tro. Vi ägnar oss åt är högspecialiserad palliativ vård, vi kan göra nästan allt som man kan göra på ett sjukhus, säger Åsa Tjernell.

– Men samtidigt försöker vi göra vad vi kan för att sätta lite guldkant på tillvaron.

Det visar sig bland annat i omsorgen om detaljerna.

I sofforna i brasrummet ligger sköna plädar som man kan krypa ned under, i matrummet dukas det upp med fint porslin och konstfyllt vikta servetter. Överallt finns levande ljus, vaser och skålar med färska blommor och vacker konst på väggarna.

Men allra vackrast är utsikten.

Hospicet ligger vid Sidsjöns strand. Mitt i naturen men ändå bara någon kilometer utanför centrala Sundsvall.

Alla rum har stora fönster ut mot sjön och de natursköna omgivningarna. Att hospicet skulle ligga på en vacker plats var viktigt.

– Vi ville absolut inte vara vid sjukhuset, vi ville komma därifrån. Och jag tror att alla människor mår bra av att vara nära naturen – att kunna se vatten, himmel och grönska, säger Åsa.

Runt hela huset löper en altan så att alla lätt kan ta sig ut från sina rum – även om man är så sjuk att man inte orkar resa sig upp ur sängen. Och alla fönster är så låga att man ska kunna titta ut även om man ligger ned.

En annan form av njutning kan vara att få lyssna på musik sjunka ned i ett varmt bad i hospicets mini-spa.

– Det brukar sätta igång en massa känslor. Ibland rinner tårarna och en man som bodde här ville aldrig gå upp igen. Vi fick byta vatten tre gånger innan han var klar, berättar Åsa.

Så bryts lugnet plötsligt. Av små springande fötter och barnskratt. Det är systrarna Amalia och Alice Öhlén – 1,5 respektive 4 år – som leker i barnhörnan. Alice pysslar med dockskåpet medan Amalia snurrar runt med en leksakslev innan hon slänger sig i pappa Thomas famn.

De har varit här i en knapp vecka sedan deras farmor Märta flyttade in. I helgen var stora delar av släkten på besök, nu är det flickorna, deras pappa och farmors syster Rut som är kvar. De turas om att sova inne på bäddsoffan i Märtas rum och i ett av de extrarum som anhöriga kan få låna.

Att de är här är självklart – hospicet är lika mycket till för de anhöriga som de sjuka.

– Det är lite långt att åka eftersom vi bor i Stockholm men i gengäld kan man verkligen vara närvarande när man är här. Jag kan koncentrera mig på mamma och behöver inte tänka på att åka till jobbet eller hinna till mataffären, konstaterar Thomas.

Jämfört med sjukhuset är hospicet en lugn oas.

– Det är så vacker miljö att man blir alldeles lugn. Man kan inte ens gå fort här.

– Och jag har fått så mycket tröst av personalen här, säger Rut.

I andra änden av huset har Age Hallin sitt rum. Till skillnad från Märta är han såpass frisk att han kan bo hemma halva tiden men två veckor i månaden tillbringar han på hospicet för att familjen ska få lite avlastning.

Nu har han vant sig men till en början ville han inte flytta dit.

– Usch, det kändes som sista anhalten innan döden.

– Nu tycker jag att det är bra. Om man inte kan vara hemma är det här det näst bästa. Och personalen är underbar, betonar han.

Alla anställda är utbildade för att kunna stötta gästerna och deras anhöriga. Vara beredda att möta de svåra frågorna och ta de tuffa samtalen med människor som håller på att dö eller mista någon nära.

– När någon börjar prata funkar det inte att säga vänta, jag ska springa och hämta kuratorn utan det måste man klara själv, konstaterar Åsa.

Det ställer krav på personalen. Att orka komma nära men inte så nära att man inte kan göra sitt jobb. Och att klara av alla avsked. För ungefär var tredje dag tänds minnesljuset i hospicets vinterträdgården – tecknet på att någon av gästerna har dött.

Iréne Westin som bland annat sköter om matsalen och tvätten får ofta frågan om det inte är hemskt ställe att jobba på. Nej tvärtom, svarar hon då.

– Jag tycker att det är underbart. Det låter kanske konstigt men det en glädje i det här på något konstigt vis. Det blir mer sant, det blir mer konkret att man faktiskt ska dö.

Nära döden blir livet värdefullare. Det blir än viktigare att ta vara på varje stund.

Det är kanske därför som hospicet – så nära döden – är så fullt av liv.