Till höger om mig är det skog och åter skog, till vänster breder havet ut sig. Neråt vill jag inte riktigt titta än.
Åtta meter upp i luften pirrar det i magen att ta steget ut på den tunna vajern. Trots att det är långt ifrån första gången undertecknad klättrar höghöjdsbana darrar benen till när jag ger mig iväg på Furuviksparkens nya höghöjdsbana Wild Track.

Fastspänd i den gula selen och med den röda hjälmen på huvudet känner jag mig trygg även många meter över marken. Vinglandes fram på ett av momenten, balansgång på trädstock, får jag till och med en impuls att dansa som Baby och Johnny i Dirty Dancing. Som tur är tar förnuftet över och barnfamiljerna på marken besparas den synen.

Det svajar och gungar en del i banan och plattformarna mellan delmomenten bjuder på välkomna pauser. Höghöjdsbanan innehåller fyra delar att ta sig igenom och handlar mycket om balans. Och att våga.

Efter halva banan har pirret i magen lagt sig och resten blir enbart kul och väl i mål känns banan nästan lite kort.

De vilda kidsen tar sig igenom banan smidigt och snabbt och på marken står flera föräldrar som förvånas över sina barns förmågor.

Den vilda reportern tar sig inte fram vare sig lika snabbt eller smidigt men så är ju målgruppen yngre än mina 25 år också. Har man fyllt nio år är det grönt ljus att försöka ta sig igenom höghöjdsbanan.

För de lite yngre, eller de som helt enkelt känner sig mer bekväma närmre marken, finns en variant där också riktigt små knattar får känna hur det är att vara ett wild kid.

Även om banan vänder sig mot just barn och unga i första hand och inte är särskilt fysiskt krävande är den nog en mental utmaning för många vuxna också. Åtta meter är inte att förringa när man står på en vajer.

Tio-åriga Wilma Wingren sammanfattar det som de flesta, inklusive reporter och fotograf, verkar känna efter ett besök på banan uppe i luften.

– Det var roligt men lite läskigt!