Tänk dig att du måste gå på dialys tre gånger i veckan – fyra timmar varje gång. Skulle du då vilja att någon donerade sitt organ till dig? Eller om ditt barn blir slagen till döds, som exempelvis Marcus Gabrielsen blev. Kan du tänka dig att donera ditt barns organ för att rädda andras liv? Det är svåra frågor som Arbetarbladets nya serie kommer att belysa.

Marcus Gabrielsen ringde hem till sina föräldrar i Gävle varje dag. Men när telefonen väckte Ewa-Britt och Oddvar 03.40 natten till 5 maj 2005 var det inte han. Det första samtalet var från hans kompisar.

Det andra från polisen.

Marcus själv skulle aldrig mer ringa.

Två timmar senare befann sig Ewa-Britt och Oddvar vid sin sons sjukhusbädd på Karolinska sjukhuset i Stockholm. Han låg i respirator, orörlig.

– Han såg ut precis som vanligt, som att han sov, säger Ewa-Britt.

Men upp över nacken var han alldeles blå. Båda halspulsådrorna hade blivit avsparkade. I ett rum bredvid fick de beskedet att det inte fanns en chans för Marcus att leva.

När Arbetarbladet träffar Ewa-Britt har sexårsdagen precis passerat. Sex år sedan hennes son – vars namn hon har tatuerat in på överarmen tillsammans med ett litet hjärta – dog.

När hon berättar är det väldigt detaljerat, som om det är lika klart i minnet som då.

Läkarna hade sett att Marcus inte fanns med i donationsregistret och tog upp frågan med Ewa-Britt och Oddvar.

– De sade bara att de ville väcka frågan och om vi visste. Och då sade vi att vi inte visste. Inte så på rak arm, för det hade vi inte pratat med honom om, säger Ewa-Britt.

Mitt i kaoset och förtvivlan blev Oddvar och hon väldigt fokuserade på att fatta ett beslut. De visste ju att Marcus kunde dö när som helst.

– Jag skulle kunna peka ut precis var vi stod när vi tog beslutet.

Det var utanför sjukhuset. Solen lyste, men det var blåsigt.

Många gånger hade de berättat för Marcus hur de själva ville ha det, att alla organ utom ögonen fick doneras. Och vid de tillfällena hade han aldrig sagt att han själv inte ville, vilket hjälpte dem i beslutet.

– Och så sade vi att ”tänk om det hade funnits ett organ som hade kunnat rädda Marcus”. Då blev vi väldigt övertygade.

Marcus hjärta tickade på. Han var fysisk stark, hade tänkt på vad han åt och tränade. Men på lördagen såg de att både pupillerna och kurvorna var annorlunda. Marcus rullades ner på ytterligare en kärlröntgen.

– Då sade läkaren att ”vi tror att Marcus redan har lämnat oss”.

När Marcus kom upp igen fick Ewa-Britt och Oddvar beskedet att hans dödstid hade satts vid 15.30. De hade redan förberetts på att det skulle vara bråttom och under tiden som de satt och pratade med Marcus fick han allt fler provrör på täcket.

– Men samtidigt, vi fick ta all tid i världen. Men eftersom vi visste att det var bråttom bestämde vi oss till sist för att gå därifrån.

De skulle komma tillbaka dagen efter, när allt var över.

– Jag minns att jag sade till läkaren innan vi gick att ”det går väl fint till?”. För det var så viktigt. Och de svarade att det blir väldigt respektfullt för dem också, en sådan här operation. Det blir något alldeles speciellt.

Den natten sov de i Marcus lägenhet.

Och dagen efter fick de ta ett sista farväl av honom.

Ewa-Britt och Oddvar fick reda på att hjärta, lunga, lever, bukspotts-körtel och njurar var på plats i sina sex mottagare och att operationerna hade gått jättebra.

Alla Marcus organ hade gått inom Norden, till människor som haft bara dagar eller veckor kvar att leva.

En treårig flicka hade fått en njure och en 14-årig pojke hans hjärta.

– Det var så otroligt att det var unga människor. En pojke med hela livet framför sig, i dag är han 20 år.

– Det fanns lite glädje mitt i det förtvivlade.

Man får inte reda på vem mottagaren är, men däremot kan man få reda på om det fortfarande går bra.

Och ett och ett halvt år efter operationen fick Ewa-Britt för sig att hon ville veta. Särskilt hur det hade gått för barnen, pojken och den lilla flickan. Så hon tog upp det med Oddvar.

– Då sade han att ”Men Ewa, om det inte har gått bra. Blir du inte hemskt ledsen då?” Och det skulle jag ju bli. Så nu är jag väldigt övertygad om att det är bättre att inte veta. Jag tror att det har gått bra till hundra procent, men skulle det inte ha gjort det gör man sig själv en otjänst, säger Ewa-Britt.

Hon tänker fortfarande på dem ibland. Och det märks att det är något särskilt med pojken. Kanske för att han fick det bästa av Marcus.

– Han fick inte bara ett starkt hjärta utan ett gott hjärta också.