När Kerstin föddes 1945 hade hennes föräldrar Margit och Olle redan bott på slottet under några år. Mamma var kontorschef på KF och pappa landskanslist vid länsstyrelsen. Lägenheten på två rum och kök var Olles tjänstebostad och i hans dagliga gärning ingick även vaktmästarsysslor vid landshövdingens residens.

– Morgon och kväll skötte pappa eldningen nere i slottets pannrum. Där fanns två pannor: en stor för kol till uppvärmningen och en liten för koks till varmvattnet, berättar Kerstin.

Olle var uppe med tuppen och när det brann som det skulle i pannorna gick han iväg till sitt ordinarie kontorsjobb på andra sidan ån. Efter kvällspasset i pannrummet tog han ofta sin saxofon eller klarinett och gav sig av för att spela på Folkparken tillsammans med sina vänner i Mats Hjelms orkester eller senare Birdland. Dagen efter skulle han upp och elda igen.

– Jag följde ofta med pappa ner i pannrummet, berättar Kerstin som än i dag minns doften och värmen från pannorna.

En dag när hon var nere i pannrummet började hon pilla på en lös sten i tegelväggen.

– Jag drog ut stenen och bakom den låg ett kuvert. Inuti fanns gamla bokmärken och två skilling bancofrimärken. Det var som en saga!

Nu handlade det inte om den allra mest värdefulla utgåvan av frimärket, men fyndet var tillräckligt intressant för att Kerstins pappa ville ta det till museet för närmare bestämning av ålder och värde.

– Innan pappa gick skulle jag göra frimärkena fina, så jag klippte bort taggarna för att jämna till kanterna. Hur jäkla dum får man vara!

Men mer värdefulla än något frimärke är ändå minnen som det här och andra från barn­domen på slottet. Känslan av mystik och äventyr kommer tillbaka till henne när hon åter stiger in i slottsköket på tredje våningen 54 år efter familjens flytt från slottet till en nybyggd lägenhet på Södra Stapeltorgsgatan.

– Tänk, det känns som hemma. Gud, vad mycket man har varit med om här! utbrister Kerstin och stiger ut i stora salen närmast köket.

– Här vid ett litet bord vid fönstret brukade landshövdingeparet sitta och äta sin frukost, säger hon och det syns på henne att hon inom sig förflyttas tillbaka till barndomen.

Kerstin hade tumme med Anna-Lisa och Reidun i slottsköket som alltid släppte in henne när hon ringde på vid köksingången. Representationsvåningen blev Kerstins vardagsrum och eftersom hon var en snäll unge var det ingen som hade något emot att hon ofta vistades där.

Anna-Lisa och Reidun städade, lagade mat och tvättade. Byken lades i den för tiden toppmoderna tvättrumman med centrifug och manglades efter torkning i varmmangeln. Tvättstugan låg i västra flygeln.

– Mamma tvättade också där. Jag brukade bada i de stora rostfria blötläggningskärlen. Badkar var otroligt lyxigt på den tiden.

Precis som pappa Olle var Kerstin musikalisk. Varje lucia fick hon gå med Anna-Lisa och Reidun upp till landshövdingens bostad högst upp i slottet för att lussa. Köksflickorna klädde Kerstin till lucia och höll sig i bakgrunden när hon klev över sovrumströskeln och sjöng för det yrvakna landshövdinge­paret. Framträdandena var så uppskattade att Kerstin också fick uppdraget att lussa för Dagmar Humbla, änka efter Gävle museums förste chef Philibert Humbla.

– Hon var väldigt förnäm, minns Kerstin.

Klasskillnaderna var tydliga på 1940- och 50-talen och landshövdingen hade en mycket hög status.

– Landshövdingen var nästan som Gud fader själv, säger Kerstin.

Starkaste minnena har hon av landshövding Rickard Sandler och hans fru Maja som gav Kerstin en docka i julklapp någon av hennes första jular.

– Rickard och Maja Sandler var som folk är mest. De var mycket för barn och tog även hand om ett finskt krigsbarn.

Den finske pojken Veijo var ofta hemma hos Kerstin och hela familjen Bergqvist fäste sig vid honom. Därför blev det ett kärt återseende för ett par år sedan när Kerstin av en tillfällighet åter fick kontakt med honom och träffade honom vid hans besök i Gävle.

När Gustaf VI Adolf och drottning Louise kom till Gävle blev det stort militärt pådrag kring slottet.

– Två officerare bodde i vårt vardagsrum och utanför sattes ett stort tält upp för de värnpliktiga som skulle stå vakt vid grindarna.

Bassarna skickade Kerstin till ”Snål-John” på Söder för att handla 20 wienerbröd.

– Han trodde mig knappt, men skrapade väl ihop det han hade.

När kungen och drottningen anlände fick hela familjen Bergqvist stå i fönstret ovanför slottsentrén och titta. Före kungaparets ankomst hade allmänheten släppts in på gården för att bevittna vaktavlösningen som skedde till musik av försvarets musikkår.

– Pappa stod på slottstaket och skulle hissa flaggan. När han var redo skulle han höja armen som tecken till musikkåren att börja spela, berättar Kerstin.

När Kerstin som stod nere på gården fick se sin pappa uppe på taket vinkade hon till honom. Och pappa vinkade tillbaka...

– Orkestern satte igång att spela direkt. Det var alldeles för tidigt, men det gick bra ändå, säger Kerstin och ler åt minnet.

Ibland när det var bal på slottet släckte Kerstins familj lyset i köket och satt och tittade på alla högtidsklädda människor som anlände.

Mindre behagliga minnen är förknippade med gamla fängelset intill slottet.

– Ibland hörde man fångarnas ångestskrik. De kunde stå vid fönstret och gråta och skrika tills personalen drog dem där­ifrån. Det var otäckt.

Luffare och andra vinddrivna existenser som passerade genom slottets grindar kom ibland in till Kerstins mamma som välvilligt bjöd på smörgås. Kerstin minns också barnen från Rettigska barnhemmet som passerade slottsgården på väg till skolan.

– Barnhemsbarnen var väldigt skygga. Jag minns en pojke som en vinter slickade på slottsgrinden och fastnade med tungan. ”Vänta, jag kommer med varmvatten!”, ropade mamma till honom, men pojken blev så rädd att han slet sig loss och sprang iväg. Så ont det måste ha gjort!

Ibland lekte Kerstin med fängelsedirektörens dotter som bodde i huset invid slottet där Fängelsemuseet ligger i dag. Hon minns besöken i den kusliga fängelsehålan och historierna om den hemliga gången mellan slottet och fängelset. Kerstin är övertygad om att det också finns en gång mellan slottets källare och västra flygeln. Hon minns de kolsvarta källarhålen under de båda byggnaderna som ingen vågade gå in i och som, åtminstone i fantasin, ledde vidare till en underjordisk tunnel.

I västra flygeln fanns även garaget där landshövdingens stora svarta bil stod parkerad.

– Det var en flådig amerikanare med registreringsnumret X 1. Den bilen sköttes som ett litet barn, berättar Kerstin som minns privatchauffören Lönn.

Han hade många barn och när julen var över brukade landshövdingeparet bjuda barnen Lönn och Kerstin på julgransplundring i slottet. Efteråt kanske de tog på sig skidorna och åkte i sluttningen nedanför fängelsedirektörens bostad.

– Vilken frihet det var att ha hela slottsträdgården att leka i. Det var som på landet fast mitt i stan, säger Kerstin.

Och någonstans i den stora trädgården kanske hennes nedgrävda skatt fortfarande ligger gömd: En brosch i en Fairfaxask av plåt.