Tänk att du gick bort på middag hos vänner, och de bad dig lämna mobilen i en skål i hallen. Så att ni kunde umgås ostört. Hur skulle du reagera? Med irritation, likgiltighet eller lättnad?

Jag vet inte om jag har läst eller hört om idén. Men jag finner den ytterst tilltalande. För i takt med de multifunktionella telefonernas intåg känns det som om vanligt hyfs har försvunnit. För lika otänkbart som det vore att dra fram en tidning och läsa sportresultat vid julbordet med kollegerna eller säga åt kollegan att behålla tanken medan man springer i väg och kollar e-posten, lika självklart är det att smygkolla lite på telefonen emellanåt mitt bland andra människor.

Jag störde mig enormt på att min man ofta tog fram telefonen vid middagsbordet, den enda stunden på dagen hela familjen sitter ned tillsammans och har möjlighet att samtala med varandra. Till slut pratade vi om det. Och kom fram till att telefonen inte behöver vara med just under middagen. På samma sätt som barnens leksaker inte får vara med.

Mobilen får stå symbol för den splittrade uppmärksamheten. Men man får komma ihåg att mobilen innehåller mycket. För en del har den ersatt både hemtelefonen, datorn och stereon. En ung kollega valde mellan att köpa en riktigt bra dator eller en Iphone och ett par skidor. Han valde det senare, och gör numera allt på telefonen, inklusive att betala räkningar. Vilken revolution!

Men när jag pratar med forskaren Alexandra Weilenmann blir det uppenbart. De unga som har växt upp med mobiler är skickliga på att växla mellan sammanhangen, mellan fokus på den i telefonen och den framför näsan. Medan jag känner mig splittrad och stressad. Men jag tycker också att umgänget ansikte mot ansikte är viktigare än det sociala livet på Facebook. Eller det senaste mejlet. Tar du upp telefonen när vi umgås känner jag mig bortprioriterad. Jag tror att du tycker jag är tråkig. Händer det många gånger väljer jag förmodligen bort dig. Men jag är självfallet alldeles för feg för att kräva att gästerna lämnar mobilen i hallen.