Erikshjälpen har second hand-butiker över hela landet, men framgången i Gävle har ingen motsvarighet i någon annan stad. Butiken går med 70 procents vinst, och behållningen blir flera miljoner om året, varav hälften går till Korskyrkan i Gävle och hälften till Erikshjälpens bistånd.

Här finns allt; broderade dukar, fiskespön, sängar, märkesporslin.

– Det som är sopor för någon är en skatt för en annan. Ut med det i butiken, säger jag, när någon tvekar. En femkrona räcker långt för ett barn i nöd, poängterar Åsa.

Ibland hörs ryktet att personalen får plocka ur godsakerna direkt vid inlämningen.

– Nej, så är det absolut inte. 15 minuter efter att vi öppnat butiken är det fritt fram för personalen att köpa något som de vill ha.

Varje avdelning har en person som är ansvarig för prissättningen.

– Men man får aldrig prismärka något man själv är intresserad av, det är alltid två som gör det tillsammans. Visst kan det bli lite tokigt ibland, en vas kanske kostar 15 kronor på Ikea och 20 hos oss, men det är svårt att ha koll på exakt varje vara.

Det händer att kunder köper tillbaka det de gett, för att de ångrat sig eller för att bidra med pengar. Det finns många roliga historier i sammanhanget:

En man som fyndade tre koppar hos oss av en sort de redan hade hemma blev jätteglad: nu skulle de få sex av samma. Men när han kom hem och skulle ställa dem i skåpet var de tre första borta hans fru hade skänkt dem hit, och han hade köpt dem igen!

Varorna ligger cirka trefyra veckor i butiken, berättar Åsa.

– Kläder som blir över då sänder vi till Human Bridge, och många möbler som inte säljs här är eftertraktade i våra butiker i Estland, så en gång i månaden skeppas varor dit. En del tar vi ut ur butiken och ställer in igen efter ett tag, eller så skickar vi det till någon annan butik i Sverige. En småländsk hembygdsdräkt är väl mer lättsåld där nere, ler Åsa.

Öppettiderna hålls begränsade till tre dagar i veckan för att det ska alltid ska vara påfyllt med nyheter när butiken öppnas.

Även det enkla konceptet med att ge fikakuponger till alla som skänker något, hör till succén. Kafeterian har blivit en viktig mötesplats för många stammisar.

Erikshjälpen i Gävle har tio anställda, men totalt 60 personer har sysselsättning kring butiken, alla med en egen historia och anledning att vara där.

– De befinner sig i arbetsträning eller rehabilitering och kommer till oss från arbetsförmedlingen, försäkringskassan, kriminalvården och kommunens arbetsmarknadsenhet. Var och en har sina behov, någon kanske bara ska lära sig passa tider, medan en annan ska bli redo för arbetsmarknaden.

Det finns många frivilliga som hittat en uppgift på Erikshjälpen.

– Det är fascinerande hur människor ger av sig själva. Vi har till exempel Tore som är 77 år och som varje morgon sedan vi startade åker dit tidigt, öppnar och drar igång morgonfikat för personalen så att jag kan komma en aning senare efter att ha fått en go’ start med ungarna på morgonen. Han är helt otrolig.

Den brokiga skaran människor ställer stora krav på chefen, framför allt flexibilitet. Allt går inte alltid som planerat.

En ekonomisk ledstjärna på Erikshjälpen är att inte snåla på personalen. En annan är att inte slösa med biståndet.

– Det ska komma behövande till nytta, säger Åsa bestämt.

Åsa Anderssons pappa Arthur Haugen var norskt missionärsbarn och själv verksam i belgiska Kongo på 60-talet. Där träffade han Åsas mamma Tora, som kommit från Norge för att arbeta som barnmorska.

När det var en månad kvar till att Åsa skulle födas tvingades familjen fly under oroligheterna kring Joseph Mobutus statskupp 1965.

– Jag fick det afrikanska mellannamnet Mavita, som betyder ”krigets barn”.

Hela hennes uppväxt blev en mix av vitt skilda kulturer, ett par år med lusekofta i Norge varvades med ett par år i Zaire, som Kongo hette under Mobutus styre. Periodvis bodde Åsa på internatskola i Zaire när hennes föräldrar fortsatte längre in i landet för krävande missionärsarbete.

– Uppväxten har gjort mig mångkulturell och gett mig större förståelse för andra. Jag har hela tiden anpassat mig till nya miljöer och nya språk, och fått nya vänner. En gång när vi återvände till Norge och steg ur planet sa min syster: ”Var är allt folk?” när hon bara såg vita människor.

Åsas vänner brukar säga att hon inte är särskilt svensk, utan mer norsk, och ännu mer ”afrikansk”.

– Jag är impulsiv, visar känslor och är aldrig rädd för att säga vad jag tycker. Och jag har ett enormt tålamod och uthållighet! Till den som reser till Afrika brukar man säga: ”Ta med dig en väska med packning och tio väskor med tålamod”. De har en annan tidsuppfattning; de har så mycket mer tid. Och de lever efter erfarenheten att ”i dag lever vi, men i morgon vet vi inte”.

Åsa Andersson är uppväxt med en stark barnatro och ett grundmurat rättvisepatos. Den som har ska ge.

– När farfar kom till internatskolan i Zaire och hade med sig äpplen, satt vi och delade supernoga i små, små bitar så att det skulle räcka till alla, minns Åsa.

– Men barn måste läras att dela med sig. Vi föds med instinkten att tänka på oss själva, mig och mitt. Min mamma sa alltid att vi människor får den största glädjen av att hjälpa andra. Jag tycker att livet går ut på det, att bistå andra som har det svårare än jag.

Åsas syskon tog också till sig uppmaningen; hennes syster har bland annat startat barnhem i Tadzjikistan, och hennes bror har borrat efter vatten i Niger.

– Han var tvungen att skaffa sig en kamel för att kunna ta sig ut till platsen, och då gjorde han helt enkelt det, säger Åsa.

21 mars 1977 dog deras pappa i Zaire.

– Han blev rabiessmittad av en hundvalp. 22 mars begravdes han och 23 mars, på min födelsedag, åkte vi till Oslo där vi möttes av ett pressuppbåd. Jag minns att jag fick väldigt många näsdukar i present. Men vi återvände till Zaire efter två år när mamma blev husmor på internatskolan vi hade gått på tidigare.

När Korskyrkan ville bli samarbetspartner med Erikshjälpen i Gävle, och Åsa fick frågan om att bli butikschef, blev det som om cirkeln slöts.

– Jag tänkte: ”Yes!”. Det var ju det jag alltid ville, hjälpa barnen i Afrika. Jag åkte iväg en period som ung, men nu hade jag varit hemmafru här i Gävle i tolv år och fått fyra barn. Att kunna jobba som biståndsarbetare här hemma är ju bara så perfekt!

Men det har kostat på. Åsa sticker inte under stol med att uppgifterna har slukat henne helt med enorma mängder övertidsarbete. Hon har fått sätta vänner och fritid åt sidan, och är alltid ”en trött mamma” som hon själv uttrycker det till de fyra tonårsbarnen.

– Förr var det jag som lånade ut min man Nisse till hans byggfirma. Nu är det Erikshjälpen som är tredje parten i vårt förhållande. Men det är svårt att begränsa sig när behovet är så stort, och när jag får göra det jag brinner för i mitt hjärta.