För första gången på 14 år låser vakterna inte dörren om Martin Karlsson klockan 19.45 på kvällen. I en vecka har han suttit i "villan". Den öppnaste avdelningen på Gävleanstalten. I ett och ett halvt decennium har han suttit i fängelse.

Martin Karlsson kom att kallas för Dalsjö-mördaren av medierna efter att han slagit ihjäl sin dåvarande flickväns pappa. Mordet beskrevs som långvarigt och tortyrliknande av rätten. I förhör och vittnesmål framstår Martin som en alkoholiserad, våldsam och lynnig person.

Mannen som sitter vid köksbordet i det vita köket med grönt kakel i "villan" har hunnit bli 56 år. Håret börjar gråna. Han är klädd i en grå sweatshirt med gröna ränder på armarna. På bröstet står det "KVV 6". Det är kriminalvårdens kläder, storlek sex.

De bruna ögonen har en stadig blick. Han sitter lugnt på stolen. Pratar eftertänksamt. Martin berättar sakligt om det som hände den där natten 1998.

– Han hade utnyttjat min tjej sexuellt när hon växte upp. Han började tafsa på henne och jag blev arg. Jag ångrar att jag har haft ihjäl en människa, visst gör jag det. Men ska jag må bra måste jag glömma det gamla. Skulle jag gå och tänka på att jag slagit ihjäl någon skulle jag bli tokig, säger han.

För honom hände det i en annan tid. I ett liv där alkoholen var det centrala. Martin kunde dricka tre 75:or sprit per dag. Nu är han nykterist. På behandlingsavdelningen i Gävle har han gjort alla steg i Anonyma alkoholister tolvstegsprogram.

– Kriminalvården har räddat mitt liv. Skulle jag ha varit ute hade jag varit död nu. Jag har kärlkramp och har fått flera hjärtinfarkter. Hade jag supit samtidigt hade jag inte överlevt.

På väggen i Martins rum hänger sex, sju diplom på en anslagstavla som vittnar om att han gjort vad han kan i fängelset för att förändra sig själv och sitt liv. Martin har varit en mönsterfånge. Han har inte en enda anmärkning.

– Jag bestämde mig för att jag ville komma ut någon gång. Då gäller det att sköta sig.

Bredvid diplomen hänger en svartvit bild på Martin när han var fyra månader gammal, en bild på hans son och en bild på hans far.

– Det är ett minne av min far. Inte för att jag har så mycket goda minnen av honom. Men ändå.

Sonen betyder mycket. Han har hunnit bli 29 år. Det är honom Martin besöker på sina permissioner. Det är honom han längtar ut till.

Martin sätter sig på den smala sängen.

– Det här är min hyfsat sköna säng. Rummet betyder jättemycket. Det är min fristad. Där jag kan vara i fred och ha lugn och ro.

De få kvadratmetrarna rymmer förutom sängen ett skrivbord. På väggen hänger en platt-tv. Martin spenderar kvällarna med att titta på tv och läsa böcker - Liza Marklund är favoriten.

På alla hjärtans dag omvandlades hans livstidsstraff till ett tidsbestämt straff eftersom han skött sig exemplariskt i fängelset. I juni 2014 blir han en fri man.

– Först kunde jag inte fatta det. Det har blivit jobbigare att sitta inne nu. Man börjar tänka mer på utsidan. Tiden går saktare.

Martin var 42 år när han klev in på anstalten i Härnösand för att börja avtjäna sitt straff. När dörrarna slogs igen bakom honom visste han inte om han någonsin skulle komma ut igen.

– Det gäller att ta en dag i taget. Du måste ha starka nerver om du ska klara av att sitta av ett livstidsstraff. Du måste koppla bort utsidan totalt för att inte bli knäpp.

Martin lärde sig snabbt hur han skulle agera för att få det bra i fängelset. Det gäller att bygga upp ett gott rykte både bland vakterna och de andra intagna och följa de interna reglerna - både de uttalade och de outtalade. Du kan aldrig skvallra om någonting - då blir du en golare och får spö.

– Är du schysst mot alla får du det bra. Det är enkelt.

På kåken håller de livstidsdömda ihop. De står högst i rang.

– Konstigt nog får vi respekt av de andra. Men vi pratar inte om vad vi sitter inne för eller vad vi har gjort. Det ses som fult att fråga om det.

De korttidsdömda pratar Martin inte alls med.

– De kan inte ge mig någonting. Du hinner knappt lära känna dem innan de ska mucka. Det är inte värt det, säger Martin och berättar att han satt tillsammans med Mattias Flink på Beateberg - en av anstalterna han har avtjänat tid på.

– Det är en bra kille. Klok, snäll och omtänksam. När man träffar honom går det inte att förstå att han gjort det som han gjort. Där ser man vad alkoholen kan göra.

"Villan" är den sista anhalten innan friheten. Huset är, precis som det låter, en villa. På tomten finns ett växthus och ett potatisland. Vardagsrummet är möblerat med Ikea-möbler. I ett akvarium simmar ett tiotal ciklider, en sorts fiskar. Men det är fortfarande fängelset - runt huset sitter ett flera meter högt stängsel med taggtråd längst upp.

Martin och de andra som bor i "villan" har stor frihet. De beställer egen mat en gång i veckan och lagar den själv. De sköter hemmet och trädgården tillsammans. Martin sköter gräsklippningen på anstalten - även utanför taggtrådsstängslet. Allt bygger på tillit. Tanken är att fångarna ska anpassas till livet utanför murarna.

– Det är stor skillnad att sitta här. Du kan vara ute till klockan 22 på kvällarna och blir inte inlåst i rummet.

Om mindre än två år kommer han ut. Martin vet var han ska bo. Han kommer inte att återvända till Borlänge där han bodde innan mordet.

Martin är inte rädd för livet på utsidan.

– De säger att efter fem år ska man ha blivit institutionsskadad men min son säger att det inte märks på mig att jag har suttit på institution. Att jag är precis som vanligt och jag känner mig som vanligt.