Arbetarbladet har i flera år skrivit om honom som CUF-kassören från Gävle som rymde utomlands med partikassan, och sen fortsatte att begå internetbedrägerier.

Han blev något av en mediekändis, med återkommande inslag i TV3:s Efterlyst. En gång fick de tag i honom och sände en intervju.

Nu möter Patrik Öbrink oss i lite sjaviga fängelsekläder i besöksvillan vid Åbyanstalten utanför Uppsala där han avtjänar sitt straff.

Han ger ibland ett osäkert intryck. Han ler lite generat och nästan blygt inför frågor om brottsligheten och livet i landsflykt.

Däremellan visar han tydligt att han vet vad han vill. Han har bestämt sig för att träda fram med namn och bild i en intervju. De flesta vet ju ändå att det är honom det handlar om, resonerar han.

– Jag vill sätta punkt för den här perioden. Därför vill jag berätta hur det var.

Till hösten muckar han. För att börja ett nytt liv. Han brottslighet var bara en jobbig parantes i livet.

– Nu vill jag få hit min fru och mitt barn och skaffa ett jobb. Kanske flyttar vi utomlands igen senare, säger han.

När affischerna åkte upp på väggarna i Manila var det skärtorsdag 2008.

Slutet på hans nästan fyra år i Filippinerna närmade sig. Han var internationellt efterlyst. Hans svenska pass var indraget. Den filippinska migrationspolisen och Interpol intensifierade jakten på honom.

Belöningen på 60 000 pesos är detsamma som 9 000 svenska kronor, nästan 20 månadslöner för en filippinare.

Han flydde undan polisen igen men insåg då att det snart skulle ta slut. Hans filippinska fru hade tröttnat på att flytta runt och han fick ge sig iväg själv.

Och en morgon i juni när han köpt frukost på Seven Eleven nära den nya bostaden väntade tre civilklädda poliser utanför.

Sedan dess har Patrik Öbrink varit inlåst. Fyra månader i migrationshäkte i Filippinerna, några månader i svenskt häkte och nu på den öppna anstalten utanför Uppsala.

Enligt Patrik var åren i Filippinerna både upp och ner.

– Tidvis var det riktigt, riktigt jobbigt, erkänner han efter några sekunders tvekan.

Han tror att han flyttade minst 20 gånger. Tre gånger flydde han hals över huvud när han fick klart för sig att polisen lokaliserat honom.

– Folk jag känner berättade att polisen varit och frågat efter mig, förklarar han.

Ironiskt nog var det en gång åklagaren i Sverige som såg till att polisen inte hittade Patrik.

– I en tidningsartikel sa han att de nu visste vilket område jag bodde i. När jag läste det på nätet stack jag direkt. Sen hörde jag att polisen kommit och letat efter mig, säger Patrik och kan inte låta bli att le åt situationen.

Han har följt svenska mediers bevakning av polisens jakt efter honom via internet.

Det mesta har stämt – med ett stort undantag. När nyheten om att han gripits kom skrev en tidning (inte Arbetarbladet) en artikel där ingenting stämde.

– Det var uppenbart att de hittat på allting. Att jag greps när jag sökte pass, och en massa konstiga saker.

Patrik Öbrink hade aldrig begått några brott tidigare. 2005 bestämde han sig för att flytta till ett varmare land.

Han mådde inte bra i Sverige på vintrarna. Han kände en svensk i Filippinerna, och planen var att starta ett import- och exportföretag där.

Det visade sig svårare än han tänkt sig.

Tillfället gör tjuven, heter det. Tillfället i Patriks fall var kassörsposten i Centerns ungdomsförbund i Gävle.

Han var politiskt aktiv, satt i Gavlegårdarnas styrelse och hade ett par andra små politiska uppdrag.

Som centerkassör disponerade ett konto där partiets kvartalsbidrag från kommunen regelbundet flöt in.

– Jag lånade pengar därifrån för att starta mitt företag. Jag tänkte betala tillbaka, försäkrar han.

Det tog nästan två år innan partiet inför valet 2006 upptäckte att kommunbidragen regelbundet försvunnit från kontot. Sammanlagt minst 160 000 kronor.

Patrik läste om partiets polisanmälan på Arbetarbladets hemsida.

– Då hade jag insett att jag inte kunde betala tillbaka och allt kändes ganska hopplös, säger han.

Då började Patrik med nya bedrägerier.

– Min fru var sjuk. Det är billigt att leva i Filippinerna, men sjukvård är dyrt. Jag måste bara få in pengar på något sätt, förklarar han.

På Blocket och Tradera lurade han den ena svensken efter den andra att betala några tusen till hans konto för begagnade mobiltelefoner och andra prylar, som de aldrig fick.

I dag säger han att han känner skam och skuld över vad han gjorde. Men då såg han ingen annan möjlighet.

– Jag hade gift mig och fått barn. Jag kunde inte bara lämna dom och åka hem till Sverige för att ordna upp allt. Jag måste försörja dom, säger han.

Ekonomin gick lite upp och ner. Ett par gånger var det riktig kris. En gång när familjen kom till Manila var pengarna slut.

– Jag fick pantsätta vigselringen för att vi skulle få tak över huvudet.

Han har inte haft någon kontakt med någon av dem som han har lurat.

– Jag har skrivit brev till några i Centerpartiet, men ingen har svarat. De har kanske tagit det personligt. Men från min sida var det inte personligt mot dem.

Skulderna till dem han lurat tänker han betala via en avbetalningsplan med kronofogden.

För familjen hemma i Gävle har massmediauppmärksamheten varit värst.

– Det har varit jobbigt för dem. Men nu är de förlåtande, säger Patrik.

Livet på anstalten går för sig, säger Patrik.

Det är en öppen anstalt med huvudsakligen eko- och skattebrottslingar och en del som dömts till kortare fängelsestraff för andra brott.

Han jobbar halva dagarna i köket.

Hans brott och historia skiljer sig lite från de övriga internernas. Några vet att han varit med i Efterlyst och tycker att det är häftigt.

– En del av dem gillar inte politiker något vidare och säger att det var bra gjort att sticka med partiets pengar, säger Patrik och skrattar lite.

Innan vi avslutar samtalet frågar jag om det är något mer han vill ha sagt. Först svarar han nej, men efter en stund kommer det:

– Det hårdaste straffet är inte att sitta här. Det är att vara så långt borta från min fru och mitt barn, säger han.

De har nu sökt uppehållstillstånd i Sverige och kommer förhoppningsvis hit ungefär när det blir dags för Patrik att lämna fängelset.