Det var länge sedan man såg sådan rörande enighet på ytterkanterna. Jägarfientliga vargälskare, nollvisionärer, Naturskyddsföreningens ordförande och dalarappare – alla sjunger de nidvisor om vår miljöminister.

Det är ett gott tecken, för om ytterligheterna börjar berömma rovdjurspolitiken – då finns det anledning till oro.

Ett mer konkret hot är emellertid EU. Skulle miljökommissionären Janz Potocnik verkligen göra allvar med sina hot att slå lagboken i huvudet på svenskarna så gynnar det ingen, allra minst vargen.

Dock har stormen (ni minns väl första vargjakten) mojnat till något som mer liknar snålblåst. Och ytterligheterna fortsätter att isolera sig. Således anser sig nollvisionärerna ha den enda realistiska ”kompromissen”.

Tillåt mig tvivla.

Noll är, per definition, ingen kompromiss. I stället har nollvisionärerna lyckats bjuda förespråkarna på ett ytterst effektivt slagord, för nollvision kommer alltid att uppfattas som utrotning och då är det straffspark ut ur det politiska samtalet.

Vargjaktsbojkottarna låter sin uppgivenhet slå över i ilsken misstro mot forskare, inventeringar, myndigheter och politiker. De missar totalt det delikata läget att rovdjurspolitiken och den pågående kraftmätningen (inom landet och inom EU) faktiskt handlar om mycket mer än bara rovdjur.

Vargjaktsbojkottarnas strategi är att först låta Sverige bli nerlusat av varg, sedan ska medborgarna bönfalla jägarna om nåd och vargutrotning.

Jag tvivlar där också.

Det finns minst ett alternativt scenario: Nämligen att statens helikoptrar lyfter och slaktar en del av vargstammen. Sannolikt är det billigare trots att vissa tycks tro motsatsen och framför allt inte lika krångligt som demokrati, delaktighet och samverkan. Sedan kan ju jägarna försöka börja ställa krav igen...

Jag tvivlar och jaktmotståndarna jublar.

En annan intressant ”kompromiss”, dock brutalare än nollvisionen, är bevarandesidans tjat om tusentals vargar. Buden varierar mellan 500 och 5 000 vargar. Siffror... som nästan ingen, inte ens populationsgenetikerna, verkar förstå innebörden av något som bevarandesidan utnyttjar skamlöst.

”Bara” 1 200 vargar i den södra halvan av Sverige (som ju detta handlar om) betyder ungefär samma vargtäthet som i Alaska, där befolkningstäten bara är 1,2 procent jämfört med det aktuella området i Sverige.

Frågan är alltså om den populistiska bevarandesidans ”kompromisser” har någon relevans över huvud taget för en pragmatisk och realistisk svensk rovdjurspolitik?

Jag tvivlar.

Vi glömmer fort: För 40 år sedan hade vi knappt rovdjur. Nu är björnen borta från hotlistan, lodjuren är på väg ur och ingen kan tvivla på att vargen är en tuffing, som gått från noll till flera hundra på några decennier. Det är svårt att se några hot i det scenariot. I själva verket är de enda nya hotbilderna riktade mot människan (jakten, hundarna, boskapen, förändrade livsvillkor).

För bara några år sedan fanns ett obegripligt ”etappmål” och ett rovdjursbeslut som 2001 fattades i blindo, eftersom få visste vad man beslutade om. Sedan har vi lärt oss både det ena och det andra om hundjakten, vargpredation, vargpinglor (fniss!), rovdjurstryck, vargjakt, samernas rättigheter och attitydförändringar.

Den nuvarande politiken är det enda seriösa försöket av en regering att hitta en medelväg i den nya situationen vi har i Sverige – en kompromiss som inte undviker det oundvikliga, nämligen förvaltningsmål och jakt. Det är möjligt att politiken ska ändras. Men är det lämpligt att besluta det redan nu, igen?

Jag tvivlar. Se bara på debatten! Och läs vad Rovdjursutredningens expertpanel säger om en nordeuropeisk vargstam.

Det finns ingen anledning att i panik pressa in fler vargar bland 8,5 miljoner människor i södra Sverige. Risken med ett sådant tilltag är långt större än den eventuella inavelsproblematiken. Det är också därför som EU, utan tvivel, är det största hotet mot vargen själv just nu.

För ett och ett halvt år sedan trodde ingen på vargjakt. Snart är det rutin.

Miljöministern har – vilket tål att begrundas – stått upp för detta. Andreas Carlgren personligen har bespottats långt bortom rimlighetens gräns, trots att regeringens vargpolitik har ett mycket brett stöd, via Socialdemokraterna, i riksdagen.

Vem av stridstupparna på vargfrågans ytterkanter skulle ha ställt sig i pressrummet på Rosenbad, inför en församlad svensk presskår mästare i konfliktdramaturgi och föreslagit vargjakt och utplantering av varg?

”Jag”, skriker säkert någon, med den vanliga insikten och empatin som präglar denna debatt.

Tillåt mig tvivla.

Dan Törnström