När Elisabeth, eller Bettan som alla kallar henne, Högberg kom hem till Jädraås efter världscupen i skidskytte i våras fick hon högtidlig uppvaktning. Jädraåsborna hade kantat vägen med 500 marschaller fram till hennes föräldrahem mitt i byn och 80 personer tog emot henne med applåder. Till och med kommunalrådet var där och gav henne blommor för framgångarna.

– De hade pyntat altanen med granris och svenska flaggan, och så fick jag stå där och säga hej till alla. Jag blev helt chockad!

Och i somras utsågs hon till årets Ockelboambassadör. Men ändå känner Bettan sig inte direkt som någon kändis när hon är hemma.

– Nej, verkligen inte! Jag vet att alla i byn hejar på mig och så och det är jätteroligt, men annars är det ingen skillnad motför tidigare.

Skillnad är det däremot i Tyskland. Där är skidskytte en stor sport och Bettan har fått känna hur det är att tillhöra kändiskretsarna.

– Folk springer in på träningen och fotar, sen kommer de tillbaka med bilden och vill ha autograf på den. Och det är alltid mycket folk som kommer och tittar på träningarna, regnar det står de med paraply och kikare.

Är det något du saknar här hemma i Sverige?

– Det skulle helt klart vara roligt om det var så mycket folk som kom och tittade på tävlingarna. Då kanske sporten skulle få ett uppsving också. Men de behöver ju inte stå på träningarna direkt...

Det är inte helt enkelt att boka in en träff med Bettan. Är hon inte på träningsläger någonstans i Europa är hon oftast på väg till ett. Men Arbetarbladet lyckas träffa henne i Jädraås, samma dag som hon packar för att åka till norra Finland för sista lägret inför tävlingssäsongen.

– Sist var för två månader sen och nu kommer jag inte hem mer före jul. Man uppskattar verkligen Jädraås mera nu, när man är borta så mycket är det skönt att få komma hem sen, tycker hon.

Bronset i stafetten i världscupen och 36:eplatsen i VM i Östersund är Bettans största framgångar hittills men knappast något hon nöjer sig med. Hon satsar på att bli allra bäst, naturligtvis. Gärna i god tid inför OS 2014, så att hon är i form och förberedd då.

– Sen har jag tänkt hålla ganska länge, åtminstone till OS 2018. Det är ganska långt utstakat, tio år framåt. Men det känns bra ändå.

Tränar ruggigt mycket

Ska man bli världsetta måste man satsa ordentligt. Och schemat är tufft.

– I slutet på april börjar vi träna och från maj tränar vi ruggigt mycket hela tiden. Nu i september är det sista lägret på snö, i Finland. Sedan börjar världscupen så det gäller att trappa ner och hitta kraft till den. Sedan pågår tävlingssäsongen till början av april.

Med andra ord är det bara några veckor i april varje år som är lediga. Resten av året är Bettan oftare ute och tränar någonstans i Europa, än hon är hemma i Jädraås eller i lägenheten i Östersund. Och när jag ber henne beskriva en lyxig ledig dag är det inga spektakulära utsvävningar hon drömmer om: sovmorgon, en shoppingsväng på stan och myskväll med kompisarna. Sådant som vanliga 21-åringar hinner med varje helg.

– Jag tänker på det ibland. Särskilt på sommaren, när folk åker på semester eller bara ligger på stranden. Det kan jag sakna för det hinner man ju inte med, att åka bort och ha det skönt i en vecka. Men samtidigt åker jag mycket hellre skidor och tävlar än pluggar eller jobbar. Det är mitt liv och jag har valt det själv.

I stället har hon tricks för att klara av alla kvällar på träningsläger. Hon har alltid med sig sin dator så hon kan kolla e-posten och hålla kontakt med kompisarna hemma. Dessutom packar hon alltid med böcker – de flesta byter sedan böcker och läser varandras under lägret.

– Och nu har jag beställt en cd med tyska för nybörjare som jag ska ha med mig. Tyskan är ett stort språk i sporten, min tränare pratar också tyska, så det vore bra att kunna.