För tre veckor sedan började mardrömmen, som jag inte trodde skulle upprepas från förra året eftersom ett rekordstort område bekämpats i år.
När jag vaknade denna morgon för tre veckor sedan och såg en flock av mygg hängandes vid mitt myggfönster gick det upp för mig att ”nu är det dags att mobilisera sig”.
Jag ringde forskare Jan Lundström som informerade om att det var myggen från de 600 hektaren obesprutad mark som nu härjade fritt hos oss och skulle göra det under sin livstid på ett par månader.
Vid ett sådant tillfälle gäller det att försöka tänka lugnt och att inte drabbas av den panik som ligger på lur. Först måste alla tänkbara ingångar spärras, såsom springor runt dörrar och fönster, och skorstensspjället tillslutas.
Men där kommer de in ändå. De här myggorna riktigt kryper in genom det allra minsta utrymme och det går inte att helt skydda sig ens inomhus.
Mitt hem förvandlades över en natt från fridfull sommarlantidyll till ett koncentrationsläger med tillhörande psykisk tortyr. Mina tankar kretsar kring mygg, hur de skall kunna plåga mig och hur jag skall kunna skydda mig.

Deras närvaro är påtaglig och mina sinnen är på helspänn dygnet runt. Jag planerar mina behov av att lämna mitt hem för de allra vardagligaste sysslorna, såsom att åka till affären, vattna blommor ute i trädgården, hämta posten, eller spika upp några plankor på mitt planerade staket.
De renoveringsprojekt jag haft för sommaren är inställda och jag räknar ner dagarna i almanackan tills jag kan återvända till mitt normala liv, ett liv som varje svensk medborgare tar för givet, när det är sommar. Kaffe i trädgården, utesysslor, grillkvällar med mera. Jag kan inte göra något av detta just nu.
Ibland på förmiddagarna är det blåsigt och det är bara någon enstaka mygg utanför min trappa där jag har en stor grusplan och jag kan dra en lättande suck men efter någon minut har myggorna upptäckt min närvaro och börjar svärma kring mig. Om jag rör mig bortåt buskaget lyfter de som puffar ur en röksvamp och jag blir översållad av små ettriga individer som hinner suga blod innan jag ens hinner tänka klart. Det är en sådan stress att leva såhär.
Ibland märker jag att jag tappar koncentrationen då jag skall köra bilen ut på 272:an eftersom jag är upptagen med att försöka slå de mygg som följt med in i bilen innan de hinner tugga på mig.
En dag då jag kört in till Sandviken till min mor, för att undkomma plågan, började jag köra mot rött ljus och var så stressad inombords. Då insåg jag hur farligt det kan vara.

Myggornas enträgna försök att komma åt min hud bara det finns en enda yta att landa på, och till och med sticka innan de ens landat, gör mina nerver på helspänn. Detta är en psykisk påfrestning som jag inte trodde skulle förekomma i Sverige, i mitt land.
Jag har varit i kontakt med miljö- och hälsoskyddsinspektörer i Sandvikens kommun för information om vad som gäller för kommuninnevånarnas hälsa och livsmiljö. Det finns reglerat i miljöbalken och i förordningar.
Jag har för avsikt att undersöka möjligheten att erhålla ersättning för det lidande jag drabbats av, och som skulle kunna ha varit avhjälpt genom en total myggbekämpning i hela det drabbade området.
En situation som denna väcker min kreativitet att försöka påverka min livsmiljö eftersom jag anser att vi som människor måste ha ett större värde än myggor och naturliga miljöer eftersom det finns ett väl beprövat bekämpningsmedel som har använts internationellt under flera årtionden.
Jag är tacksam att detta fått så stor publicitet i sommar vilket jag hoppas skall påverka beslutsfattare
i Stockholm om årliga insatser.