I dag är Kjell Björk 69 år och har äntligen försonats med sina minnen.

– Jag har inga tårar kvar, säger han.

Kjell bor numera i Ulricehamn men har inte glömt sina upplevelser från Gästrikland och Hälsingland. Det var här han log sitt första leende och tog sina första steg. Det var här hans pappa söp sig full och slog honom med spännsidan på livremmen. Och det var här han flyttades som en spelpjäs mellan institutioner och fosterhem.

– Det är absolut inte synd om mig i dag. Nu har jag ett bra liv. Men det är synd om den där lille killen som växte upp då, säger han.

Kjell tillbringade sina första åtta år på Klangberget och på Barrsätragatan i Sandviken. Hans pappa visade inga varma känslor för sonen, som fötts med läpp-, käk- och gomspalt.

– Jag var inte så bildskön och det gillade inte farsan. Jag och mina systrar var rädda för honom, berättar Kjell.

Han och syskonen skickades i väg som sommarbarn. Vid ett tillfälle, när Kjell var sju år, hamnade han och en av systrarna i en fosterfamilj i Bollnäs.

– En dag fick jag se att mannen i familjen lagt sig mellan benen på min tioåriga syster. Jag sprang iväg, men kvinnan hann ifatt mig och frågade: ”Vill du vara med?”.

Till sist slog Kjells äldsta syster larm till dåvarande barnavårdsnämnden och barnen togs från föräldrarna.

Kjell placerades på ett barnhem i norra Valbo.

– Där låstes jag in på ett rum och bara skrek, minns han.

Föreståndarinnan styrde hemmet med järnhand. Kjell minns särskilt en rejält tilltagen misshandel som gjorde att han inte kunde sitta på stolen i klassrummet senare.

– Jag rymde flera gånger. Jag ville hem, fastän jag viste hur jävligt det var i familjen, säger han.

Eftersom pojken bedömdes som rymningsbenägen förflyttades han till Sävstaås barnhem i Hälsingland. Även där förde föreståndarinnan bitvis ett skräckvälde och krävde att bli kallad ”Tant Mamma”.

Kjell Björk har mycket mörka minnen från Sävstaås. Minnen av slag och sexövergrepp.

– Det dog barn där, det vet jag. En kväll var en kille i min sovsal mycket sjuk. Vi försökte väcka honom, men det gick inte. På morgonen var han död.

Han kan inte komma ihåg ett enda tillfälle då någon myndighet inspekterade barnhemmet.

Kjell fick plats hos en fosterfamilj när Sävstaås stängdes, men rymde och hämtades av polisen till det som skulle bli hans tredje barnhem.

Även därifrån gav han sig iväg, efter att föreståndarinnan tog för vana att kliva upp nattetid och slå pojkarna med en käpp när de låg i sina sängar.

Återigen blev Kjell Björk fosterhemsplacerad hos ett par som såg den då 13-årige pojken som en god chans till oavlönad arbetskraft.

– Jag fick bo i uthuset där det fanns en vedkamin. Varje morgon klev jag upp och jobbade med mjölkning, hästar, grisar och höns.

En positiv händelse från fosterhemmet finns i minnet. Kjell fick en egen hund; Jack.

– Men en dag när jag ropade på honom var han borta. Grannen hade skjutit honom i skogen för att ”barnhemsbarn ska inte ha något”.

Kjell var förtvivlad och sökte upp sin biologiska mamma i Nynäshamn. Men hon ville inte veta av honom. Samma sak gällde hans pappa.

Efter en kort tid på ett pojkhemgick han till sjöss.

– Det förändrade mitt liv. Jag fick min uppfostran av sjömännen.

Han gifte sig och fick två döttrar, men skiljde sig sedan det visat sig att hustrun hade alkoholproblem. Ytterligare ett äktenskap slutade med att Kjell blev änkeman.

För ett och ett halvt år sedan fick Kjell Björk tillgång till sina arkivhandlingar från barn- och ungdomen. Då blev smärtan så påtaglig att han försökte ta sitt liv.

Men efter terapi och vård återvände lusten att leva. I dag är han sambo med Monica Lamprecht.

– Hon är det stora stödet för mig. Jag är en lycklig man nu.

Men visst finns det sorger som dröjer sig kvar. Kjells ena syster blev narkotikamissbrukare och begick självmord i mitten av 1960-talet.

– Jag har haft tur, jag lever. Men min barndom är helt kvaddad. Och jag är inte ensam.

Kjell Björk är engagerad i förbundet Samhällets styvbarn och planerar att skriva brev till både Sandvikens och Bollnäs kommuner för att få en förklaring. Och gärna en ursäkt.

– Jag klandrar inte dem som är ansvariga i dag. Men de som fanns då, varför gjorde de inget? Jag vill veta hur man jobbar med frågor kring barn och unga i dag, säger han.