Kjell blev placerad i flera skräckhem Nu vill han ha en ursäkt från Sandvikens kommun
Relaterat
Artikelbilder
KJELL OCH HANS SYSTRAR. Berit, längst bak på bilden, begick självmord 1964.
I dag är Kjell Björk 69 år och har äntligen försonats med sina minnen.
– Jag har inga tårar kvar, säger han.
Kjell bor numera i Ulricehamn men har inte glömt sina upplevelser från Gästrikland och Hälsingland. Det var här han log sitt första leende och tog sina första steg. Det var här hans pappa söp sig full och slog honom med spännsidan på livremmen. Och det var här han flyttades som en spelpjäs mellan institutioner och fosterhem.
– Det är absolut inte synd om mig i dag. Nu har jag ett bra liv. Men det är synd om den där lille killen som växte upp då, säger han.
Kjell tillbringade sina första åtta år på Klangberget och på Barrsätragatan i Sandviken. Hans pappa visade inga varma känslor för sonen, som fötts med läpp-, käk- och gomspalt.
– Jag var inte så bildskön och det gillade inte farsan. Jag och mina systrar var rädda för honom, berättar Kjell.
Han och syskonen skickades i väg som sommarbarn. Vid ett tillfälle, när Kjell var sju år, hamnade han och en av systrarna i en fosterfamilj i Bollnäs.
– En dag fick jag se att mannen i familjen lagt sig mellan benen på min tioåriga syster. Jag sprang iväg, men kvinnan hann ifatt mig och frågade: ”Vill du vara med?”.
Till sist slog Kjells äldsta syster larm till dåvarande barnavårdsnämnden och barnen togs från föräldrarna.
Kjell placerades på ett barnhem i norra Valbo.
– Där låstes jag in på ett rum och bara skrek, minns han.
Föreståndarinnan styrde hemmet med järnhand. Kjell minns särskilt en rejält tilltagen misshandel som gjorde att han inte kunde sitta på stolen i klassrummet senare.
– Jag rymde flera gånger. Jag ville hem, fastän jag viste hur jävligt det var i familjen, säger han.
Eftersom pojken bedömdes som rymningsbenägen förflyttades han till Sävstaås barnhem i Hälsingland. Även där förde föreståndarinnan bitvis ett skräckvälde och krävde att bli kallad ”Tant Mamma”.
Kjell Björk har mycket mörka minnen från Sävstaås. Minnen av slag och sexövergrepp.
– Det dog barn där, det vet jag. En kväll var en kille i min sovsal mycket sjuk. Vi försökte väcka honom, men det gick inte. På morgonen var han död.
Han kan inte komma ihåg ett enda tillfälle då någon myndighet inspekterade barnhemmet.
Kjell fick plats hos en fosterfamilj när Sävstaås stängdes, men rymde och hämtades av polisen till det som skulle bli hans tredje barnhem.
Även därifrån gav han sig iväg, efter att föreståndarinnan tog för vana att kliva upp nattetid och slå pojkarna med en käpp när de låg i sina sängar.
Återigen blev Kjell Björk fosterhemsplacerad hos ett par som såg den då 13-årige pojken som en god chans till oavlönad arbetskraft.
– Jag fick bo i uthuset där det fanns en vedkamin. Varje morgon klev jag upp och jobbade med mjölkning, hästar, grisar och höns.
En positiv händelse från fosterhemmet finns i minnet. Kjell fick en egen hund; Jack.
– Men en dag när jag ropade på honom var han borta. Grannen hade skjutit honom i skogen för att ”barnhemsbarn ska inte ha något”.
Kjell var förtvivlad och sökte upp sin biologiska mamma i Nynäshamn. Men hon ville inte veta av honom. Samma sak gällde hans pappa.
Efter en kort tid på ett pojkhemgick han till sjöss.
– Det förändrade mitt liv. Jag fick min uppfostran av sjömännen.
Han gifte sig och fick två döttrar, men skiljde sig sedan det visat sig att hustrun hade alkoholproblem. Ytterligare ett äktenskap slutade med att Kjell blev änkeman.
För ett och ett halvt år sedan fick Kjell Björk tillgång till sina arkivhandlingar från barn- och ungdomen. Då blev smärtan så påtaglig att han försökte ta sitt liv.
Men efter terapi och vård återvände lusten att leva. I dag är han sambo med Monica Lamprecht.
– Hon är det stora stödet för mig. Jag är en lycklig man nu.
Men visst finns det sorger som dröjer sig kvar. Kjells ena syster blev narkotikamissbrukare och begick självmord i mitten av 1960-talet.
– Jag har haft tur, jag lever. Men min barndom är helt kvaddad. Och jag är inte ensam.
Kjell Björk är engagerad i förbundet Samhällets styvbarn och planerar att skriva brev till både Sandvikens och Bollnäs kommuner för att få en förklaring. Och gärna en ursäkt.
– Jag klandrar inte dem som är ansvariga i dag. Men de som fanns då, varför gjorde de inget? Jag vill veta hur man jobbar med frågor kring barn och unga i dag, säger han.
Fakta/Bakgrund
Samhällets styvbarn
Riksförbundet för Samhällets Styvbarn är intresseorganisation för Sveriges tidigare barnhems-, fosterhems- och familjehemsbarn.
Förbundet grundades 2004 av vuxna före detta barnhems- och fosterhemsbarn och är religiöst och partipolitiskt obunden.
Riksförbundet
arbetar för:
• Ömsesidigt stöd mellan alla som varit samhällets styvbarn var de än befinner sig.
• Upprättelse åt dem som vanvårdats eller utsatts för kränkande behandling på svenska barnhem, fosterhem, familjehem eller annan liknande institution.
• Att starka barns rättigheter i kontakten med samhällets barnavårdande instanser.
• Riksförbundet bygger all sin verksamhet på demokratiska värderingar och mänskliga rättigheter.
Källa:
www.styvbarn.se
Utredningar
Över 250 000 svenska barn har varit placerade i barn- och fosterhem under de senaste femtio åren.
• Utredningen om vanvård i den sociala barnavården har pågått sedan 2006. Av de drygt 400 intervjuer som hittills sammanställts talar hälften om sexuella övergrepp i fosterhem och på institutioner.
• 14 januari i år lämnades ett delbetänkande till folkhälsominister Maria Larsson.
• Varnvårdsutredningen kommer att fortsätta för att alla som anmält sig ska få komma till tals. Slutbetänkandet ska vara klart 20 september 2011.
Parallellt tillsätts en ny utredning som ska ge möjlighet till upprättelse.
Senaste kommentarerna:
Skrivet 1 feb 2010 11:41 Kenneth Åhrlin (Ej registrerad)
Det är alltid lika sorgligt att läsa om dem som placerades i fosterhem och blev illa behandlade. Min egen historia är också från ett fosterhem. Men i mitt fall blev jag synnerligen väl mottagen. Jag var bara dryga året när jag kom till fosterhemmet. Ett litet lantbruk. Jag hörde till familjen och fick en hel drös av fastrar, farbröder, kusiner. En farmor jag älskade över allt annat. Blev jag då en oavlönad dräng? absolut inte. Men som andra bondungar fick jag naturligtvis hjälpa till i lantbruket. Min fosterfar var musikalisk och spelade fiol. En dag kom han hem med ett dragspel och jag lärde mig spela hyfsat bra. Far och jag spelade tillsammans på en hel del tillställningar. När jag gifte mig bekostade fosterföräldrarna bröllopet. Mina barn blev sedan bortskämda med råge av farfar o farmor. Mina fosterföräldrar är sedan många år döda men med glädje och tacksamhet bevarar jag dem i mitt minne. Jag blev kvar i fosterhemmet hela min uppväxt. Biologiska föräldrarna då: Inga jag saknar.
Skrivet 31 jan 2010 22:45 Idioter styr detta Land (Ej registrerad)
Tyvärr så existerar det idag också, men det är väldigt få inom myndigheterna dvs Soc, domstolar etc som vill erkänna eller engagera sig. Då har man ju erkänt att det finns en brist ett problem och då har man ju därmed bevisat att man inte är kompetent eller har kompetent personal eller tillräckligt utbildad och då skulle man ju få problem, därför är det tyvärr så att många mertalet väljer att blunda och inte erkänna brister eller fel förrens man hamnar i uppdrag granskning...Och då lägger man sig platt
Skrivet 31 jan 2010 16:12 AL (Ej registrerad)
Måste bara få säga att jag tycker det är för dj-ligt att barn och ungdomar ska få leva i sådan misär och hoppas innerligt att det inte förekommer idag på 2000-talet.