Varje maj månad lånar Sara Wennerqvist en jaktstuga mellan Källsjön och Lövtjärn ovanför Åmot, vänder på dygnet och ger sig ut i skogen på nätterna för att leta efter djur, främst björn och varg.

– I våras var jag nära att ge upp efter tio dagar när jag plötsligt såg en sekundsnabb skymt av en björn. Jag försökte räkna ut hur den skulle gå för att genskjuta den. Till slut hittade jag den sovande, hängande över en sten. Jag satt 25 meter därifrån i en halvtimme och bara tittade och tog bilder. Tyvärr klantade jag till det så att den vaknade av ett klick när vinden stod stilla. När den försvunnit gick jag fram och kände på stenen som var alldeles varm. Det var en sån otrolig lyckokänsla!

Lyckan stod henne bi även nästa morgon.

– Jag hade sett både nyfödda älgkalvar, de var bara tre–fyra timmar gamla, och vargspillning på ett hygge så jag tog mig dit och satte mig stilla i en sovsäck. Plötsligt stod det en varg bara 40 meter bort. I säkert 20–25 minuter travade den fram och tillbaka framför mig. När den vände och gick mot mig mötte den min blick, och då försvann den lika plötsligt som den kom.

Sara Wennerqvist växte upp i Åmot och Järbo. Hennes mamma fiskade mycket och hennes pappa hade ugglor som ett specialintresse. De båda lärde henne att passionerat älska och vårda djur och natur.

När Sara var 15 år fattade hon ett viktigt beslut.

– Jag bestämde mig för att aldrig ha ett tråkigt jobb i hela mitt liv. Drömmen var att fota för National Geographic.

Sara har hållt löftet om roliga jobb. Hon är nyss hemkommen från norska havforskningsinstitutets tre veckor långa valinventering i vattnen mellan Färöarna och Norge och återvänder snart för en fyra veckor lång vistelse på ”världens mest avancerade forskningsfartyg” som ska utföra en omfattande ekosystemexpedition där Sara också följer med som valobservatör.

Sara har ingen formell utbildning inom marinbiologi men menar att man kan komma långt med personlighet, intresse och vilja.

I 13 säsonger var hon guide på späckhuggarsafari i Tysfjorden. Det jobbet fick hon efter en veckolång tur kring Lofoten och Svalbard, då hon skulle ta bilder till Världsnaturfondens tidskrift.

– Vi hade sån tur och såg hundratals hoppande delfiner, knölvalar, späckhuggare och några kaskelotstjärtar. Kaptenen såg mig när jag låg på båten och grät av lycka och kom ner och sa: ”Du måste jobba här!”. Jag fick börja med att gå upp tidigt på morgnarna och koka tomatsoppa åt gästerna.

Safariturerna tog slut när sillen, som späckhuggarna följer efter, började ta andra vandringsvägar längre ut till havs.

Nu försörjer hon sig med valinventeringarna (”otroligt bra betalt”), som rovdjursinformatör och genom att skriva i olika tidningar och tidskrifter här hemma.

Känslorna sätts nästan alltid i svall när våra rovdjur kommer på tal. Varg- och björnskräcken är stor. Men Sara förstår inte riktigt rädslan.

– Björnarna är så otroligt rädda, de börjar nästan skaka när de ser människor. Jag kan bara inte känna rädsla för allt det vackra i skogen. Jag är mer rädd för kamphundar och hästar – djur som vi människor har ”lagt oss i” genom att avla fram det vi vill ha. Och jag skulle vara mycket räddare på en bänk i en stadspark klockan tre på natten.

För Sara är ett möte med en björn nästan en religiös upplevelse.

– När jag var liten satt jag utanför stugan i Älvdalen och stirrade ut i mörkret och hoppas på att få se en björn. När jag 20 år senare fick se min första, vilda brunbjörn var det en sån adrenalinkick att jag bara ville ha mer. Jag blir fylld av glädje, alldeles varm i kroppen, lyckotårarna rinner och jag vill uppleva stunden om och om igen.

Nu är björnjakten i full gång i skogarna. Enligt uppgifter från 2008 finns det ”mellan 324 och 733” björnar i Gävleborg. Grunden för beräkningen är en tio år gammal björnspillningsinventering och jägares observationer under älgjakterna.

– Det känns inte seriöst när man höjer kvoten med flera björnar per år utan att göra en ordentlig kartläggning av hur många det verkligen finns, säger Sara som är regionansvarig för Svenska Rovdjursföreningen i Gävleborg.

Vinterns licensjakt på varg har där­emot stoppats.

– Jag blev jätteglad för det. Jag tycker att det är bättre med enklare regler för skyddsjakt. Jag tycker inte att vi ska behöva döda de få vargar vi har genom licensjakt. Det är bättre att försöka klara av att leva sida vid sida med rovdjuren.

Sara själv bidrar till det genom att dra ihop frivilliga som hjälper djur­ägare att sätta upp vargstängsel.

Som rovdjursälskare möts hon rätt ofta av ilskna människor med hetsiga argument.

– Men jag brukar säga att jag inte gärna diskuterar frågan. Det är ändå inte så stor idé att stå och stångas när båda sidor har sina färdiga åsikter. Så länge det finns olika intressen finns det även olika åsikter. Jag vill hellre att vi samsas kring de regler som finns.

Trots att Sara tillbringat mycket tid i Nordnorge, paddlat längs korallrev i Australien och sett många andra vackra hörn av världen har hon hittat sin favoritplats på jorden i det stora, röda huset i Kungsberget. Allt föll på plats när hon träffade sin sambo Henrik, som nyss hade köpt den ”gamla butiken” – samma hus hon själv ofta gått och sneglat på och velat bo i.

Att påstå att Henrik delar hennes vurm för djuren är att överdriva. Men han står ut med att ha trafikskadat vilt förvarat i snödrivorna runt huset och björnbajs på tork i pannrummet. Viltet matar Sara kungsörnar med och bajssamlingen ska användas på rovdjurslektioner.

– Jag älskar Gästrikland, det är helt underbart, Färnebofjärden i söder och en skog full av björnar i norr. Och alla årstiderna på riktigt. Här finns allting – utom valar, skrattar Sara.