Året är 1936. Skärande ljud från en timmersvans tränger sig ned till småbönderna vid Kungsbergets fot.

Det är den där vildhjärnan från Norrby, Edvard Larssons grabb Johan, som hålls däruppe, fast besluten att röja en skidbacke på bergssidan, den stollen. Har han inget bättre för sig?

Dag efter dag stegar Johan envist upp på berget. En efter en faller gran och fur, sten för sten spränger han bort.

Till sist är han klar.

600 meter lång och 20 meter bred är Kungsbergets första skidbacke.

Sju år senare föds Johans dotter Gun, som bor i Järbo.

– Jag var pappas flicka och åkte skidor från det jag kunde stå, berättar hon. Pappa byggde mina skidor, med en liten hyvel gjorde han spår och skruvade fast stålkanter. I början bar han mig uppför backen. Senare trampade vi upp och åkte ned.

Även Johans fru Hanna fick skidor.

– Ja, hon fick också börja åka. Vi var så illa tvungna, skrattar Gun. Jag åkte jämt! Matsäcken hade jag med mig hem igen, oäten. Jag var så smal och fick äta upp mig på somrarna.

För att göra det lite bekvämt för familjen hade Johan fått hjälp att flytta en timrad liten stuga till backen. I den stugan stod hustrun Hanna senare och kokade kaffe under de första slalomtävlingarna.

– Han fortsatte att sköta om backen när jag var liten. När stenar trycktes upp i dagen sprängde han bort dem. Jag höll själv i järnet som han slog i för att göra dynamithålen. Han missade aldrig.

Gammelgårds-Sven var en av de stora slalompionjärerna i Kungsberget. Han tyckte att Kungsberget var för litet och flyttade till Åre. Därifrån tipsade och rådde han Johan hur en lift skulle byggas, med motor och rep och draghjul.

– Den första var ett slags testlift i Alvars backe, slänten mot vägen, den måste ha gått på el, tror Gun.

Men den andra blev längre. Skidliften i Johans egen backe var ett 200 meter långt rep som drevs av en gammal A-fordmotor från 1929. Brorsbarnen fick sköta den.

Tio turer kostade två kronor. Hustrun Hanna stod och tog betalt.

Alla skidanläggningar har i dag fun parks, skidområden med stora hopp där de våghalsigaste gör trix och volter. Men det är inget nytt påfund.

– På 50-talet byggde de en kulle mitt i backen så att de kunde hoppa. På våren gick jag där och letade mynt som folk tappat ur sina fickor, berättar Gun.

När man senare jämnade ut marken i skidbacken blev Johan riktigt besviken, han ville ha fart över pucklarna.

Det berättar Rolf Larsson, Johans brorsbarn som bor i hemmet i Norrby där Johan växte upp. Bakom uthuset finns ”hoppstenen” på berget där Johan tog fart med sina egenhändigt byggda skidor för första gången.

– Johan gillade folk som gick sin egen väg. Han blev oerhört imponerad av Janne Boklöv som började hoppa med v-stilen. Han ångrade att han själv inte stod på sig och vågade landa på hopptävling som han gjorde när han kom längre på träning, med fötterna framför varandra.

Johan Larsson hade många talanger. Han hade cementfirma och gjorde bland annat trappor, trädgårdsplattor och solursfundament hemma på gården i Östby mellan Jäderfors och Järbo, som var Hannas föräldrahem från början.

På fritiden gjorde han trumstolar av grova stockar, var näverslöjdare och målade tavlor.

När han började närma sig 80 år byggde han sin sista hoppbacke med hjälp av en vän.

– Det fanns ett gammalt stenfundament kvar i Östby och på den byggde de backen. Det hölls en barntävling där, Tuffa Viktor. Men han fick byggnadsnämnden på sig, det var ju ett svartbygge, berättar Gun.

Så vad sa folk i bygden om Johan Larsson?

– Många tyckte nog han var en knäppgök. Men folk kom från Sandviken i bussar och ville åka. Det är många berg som bara står där utan skidbackar. Det krävs ju att någon ser möjligheterna och har förmågan att få folk med sig.

– Det här var troligen den tredje etablerade skidbacken i Sverige, efter Åre och Järvsö. Jag är otroligt stolt över det pappa gjorde, säger Gun.