SANDVIKEN ONSDAG KLOCKAN 11.00–13.00

Tord Östlund var den första som kom fram till Arbetarbladets sommarredaktion under parasollet på gågatan i Sandviken i går. I dag finns han tillsammans med LP-stiftelsen på Stortorget i Gävle för att även där sprida LP-stiftelsens frälsningsbudskap.

– Jag har varit nära att ta livet av mig och även varit nära att dö av en överdos, berättar Tord, med den fräschaste av andedräkter, de vitaste av ögonvitor och den stadigaste av blickar.

– Vad roligt att du säger det, sa Tord och fortsätter att berätta.

Frälsningen kom till honom en dag strax före julen 2007, under en inbjudan till Ria i Sandviken.

– Jag hade ingenstans att bo, och Lars – som är eldsjäl hos Ria – kom fram och erbjöd mig att få bo i en stuga utanför Gävle. Och jag som alltid varit så misstänksam tackade ja!

Det var i den stunden, säger Tord, som han uppfylldes av något han i dag kallar liv.

– Då visste jag inte vad det var, men det var en underbar känsla. Allt blev lugnt.

Sedan dess har Tord genomgått både avgiftning och behandling, och håller nu på att ta körkort.

– För vet du, jag vill bli busschaufför.

Medan Tord berättar kommer en av hans LP-kompisar fram, Anders Nylandersson, som också lämnat droglivet för Jesus.

Anders bodde tidigare i Stockholm, har suttit inne 18 år av sitt liv, var med i Hells Angels och har fått sin behandling i Järbo.

– Nu söker jag hellre Jesus och kärlek än heroin.

Så kommer en man på cykel, surrar fast cykelhjälmen på styret och sätter sig.

– Känner du igen mig? frågar han.

På morgonen, inför resan till Sandviken, kom jag att tänka på Kalle, Fase (Eller Face) och Anders Bjerkman. Tre av Sandvikens sötaste killar på 1960-talet och som gjorde att Gävletjejerna åkte tåg till Sandviken bara för att få umgås med dem. ”Tänk om nån av dom skulle komma”, tänkte jag.

…Kalle, Fase eller Anders Bjerkman, tänkte jag och tittade noga.

Kalle var liten, ljus och hade lena, ljusa kinder, en hundkoja och sällskap med min kompis Margareta Pedersén. Fase var lång och mörk och jobbade extra på krematoriet. Anders var liten och vältränad.

– Är det Kalle?

– Ja-a-a, det är det!

Kalle påminner om att hans hundkoja var English racing green, jag att han alltid tankade på BP uppe vid Högbovägen, han om att han bodde hemma hos Margareta en vecka när hennes föräldrar var bortresta. Så berättar han att Anders är professor i Göteborg och att Fase bor i Skutskär.

Sen växlar Britt och jag ett par ord med Ingemar Dunker, blues- och kulturpersonlighet, som kom gåendes blodig och dan på gågatan.

– Jag måste upp och tvätta mig, säger han allvarsamt och visar sin nedblodade vänsterhand

Han har kliat sönder ett myggbett och ur tatueringen på högerarmen sipprar fortfarande lite blod.

Liksom i Bönan i tisdags är det mest karlar som är nyfikna på vad Arbetarbladet har för sig under redaktionsparasollet.

– Här får ni, säger The Pirate Bays förre kretsledare, Urban Sundström, och ger oss ett sorgebrev: ”Meddelarskydd född 16 juli 1812 död 18 juni 2008”.

Budskapet han vill få ut i pressen, på gator och på torg är ”Rädda demokratin, stoppa FRA-lagen”.

Så vill han att vi skulle berätta att det är folkmusikfestival i Torsåker 25 och 26 juli.

Ett barfotabarn, som varit prästson i Hälsingland, och som runt 50 återknutit med barndomens kristna värderingar är Seth Westberg, som vill berätta att han döpte sig 1982. Under en sjuårsvolta på Kumlaanstalten.

– Jag var svensk mästare i kassaskåpsöppning då, men blev frälst och gick med i pingstkyrkan. 400 kom till dopet. Nu har jag bara spriten kvar att göra upp med.