Snart har Ann-Britt
sopat färdigt
Mycket har förändrats sedan Ann-Britt Jonsson började städa på Arbetarbladet 1978. Men det finns det som är sig likt.
– Alla är så lättsamma här. Jag har alltid känt mig som en i gänget, säger hon.
Relaterat
Artikelbilder
Ann-Britt parkerar städvagnen och tar sig tid för en liten pratstund i redaktionens röda fikasoffa, den som hon har dammsugit så många gånger. Hon får syn på lite vitt ludd på sitsen som hon bums plockar bort. Sedan känner hon rutinmässigt efter smulor i facket mellan dynorna.
– Här brukar det samlas, säger hon och skrattar lite.
Efter 33 år på Arbetarbladet vet Ann-Britt precis vilka spår redaktionens glada fikagäng brukar lämna efter sig sedan de satt i sig sina bullar.
När Ann-Britt anställdes 1978 var det fem städerskor som delade på tidningshusets fyra våningar inklusive presshall.
– Det var massor av smårum på den tiden och otroligt mycket folk som jobbade överallt, minns hon.
Sedan 2007 är Ann-Britt ensam på redaktionens enda våningsplan.
Annonsavdelning och tryckeri finns inte längre kvar i huset och antalet anställda är betydligt färre än när hon började. Väggar har tagits bort eller flyttats, avdelningar har krympt eller försvunnit helt.
Ann-Britt minns det smutsiga arbetet att städa presshallen som tidigare låg i tidningshusets källarvåning. Dagens kaffefläckade linoleumgolv är något mer lättstädade än de grova utrymmena kring tryckpressen där trycksvärtan bet sig fast.
– Och tänk de överfyllda askkopparna som stod i vart och vartannat rum och som jag tömde och diskade ur varje dag. Det behöver jag inte göra länge, säger Ann-Britt.
Förr hittade städerskorna både flaskor och tjocka tidningsbuntar i papperskorgarna. Tack vare ökad återvinning räcker det i dag att tömma ur skräpet en gång i veckan. Såvida ingen stressad journalist lagt fruktskalen i papperskorgen i stället för i lunchrummets komposthink, förstås...
Ann-Britt känner sina arbetskamrater på redaktionen och stannar ofta till och pratar lite.
– Det bästa med arbetet har varit alla trevliga människor. Många som städar upplever att ingen ser dem, men så har jag aldrig känt. Jag känner mig hemma och trygg här och kommer att sakna alla när jag slutar.
Som pensionär hoppas Ann-Britt få mer tid för resor till solen. Dessutom tänker hon följa med maken Tomas på hans dagliga promenader och börja umgås mer med sina gamla väninnor.
I morgon samlas arbetskamraterna till avskedskaffe för Ann-Britt i den röda soffan. Smulorna efter det kalaset får någon annan ta hand om.
