Julia har invandrat till Sverige två gånger
Julia Lytter har invandrat till Sverige två gånger.
Första gången på 50-talet, och andra gången för ett år sedan, då hon återvände från Finland till barnen i Storvik.
– Länderna är ganska lika. Det är språket och pengarna som skiljer, ler Julia.
Relaterat
Artikelbilder
FÖRLOVNING 1948. När kriget var över träffade Julia sin Vesa på en dans. I 60 år hann de vara gifta innan Vesa gick bort för två år sedan.Fotograf: Leif Jäderberg
DET BERYKTADE VINTER-KRIGET. Julia och hennes syskon växte upp i Karelen, den sydöstra delen av Finland som togs av ryssarna vintern 1939–1940. I fem år tjänstgjorde hennes bror Leo (bilden) i finska armén, med livet i behåll. Lika länge deltog hennes man Vesa i kriget.
Fakta
Julia Lytter
Familj: Barnen Sirkka, Kalervo, Kari och Erja. Sju barnbarn och sex barnbarnsbarn.
Bor: Lägenhet i Storvik.
Fyller: 90 år i dag.
Gör: Handarbetar, lyssnar på radio, umgås med släkt och vänner.
Firar: Har firat med stor middag i Högbo i helgen. I dag blir det ytterligare firande i hemmet.
Julia är född och uppväxt i Karelen, den del av sydöstra Finland som togs av ryssarna efter finska vinterkriget.
30 november 1939 anföll Sovjetunionen Finland. Den ryska björnen förväntade sig en enkel munsbit, men Julias bror Leo och hennes blivande man Vesa var två i den lilla, illa utrustade men tappra finska armén som höll kolossen Sovjet stången i flera månaders bitande vinterkyla.
Över 23 000 finska soldater stupade i vinterkriget, men Leo och Vesa klarade sig.
– Jag arbetade som frivillig då, kvinnorna fick hjälpa till med allt möjligt, berättar Julia.
Julia mötte sin Vesa på dans 1948. Året efter gifte de sig och ytterligare några år senare emigrerade de till Sverige. De bodde bland annat i Stugubacken ovanför Åmot, i Jädraås och i Hedesunda, där de hyrde hus och skötte en bondgård.
– Vesa jobbade i skogen och man flyttade dit där det fanns jobb, förklarar Julia.
Hon stannade hemma med barnen tills de blev stora, och började sen med städjobb i Sandviken.
Trivdes du med att vara hemmafru?
– Ja, det gjorde jag. Men det var mycket jobb det också, med fyra barn, säger Julia.
För cirka 20 år sedan flyttade Julia och Vesa tillbaka till Finland, till Nakkila utanför Björneborg (Pori), ungefär tvärs över Bottenhavet från Gävle.
För två år sen gick Vesa bort och då återvände Julia till barnen i Storvik. Även Vesa finns här nu, hans aska är gravsatt i Kungsgården.
– De hade köpt och möblerat lägenheten klart, det var bara att flytta in, säger Julia nöjt.
Hemmet är ljust och inbjudande, med fönster mot söder som släpper in ett vackert sken av blek vintersol. Några minnessaker har Julia tagit med sig från Finland, som Vesas krigsveteranstandar och alla fotoalbum.
Vi sätter oss i soffan där hon brukar se på tv och handarbeta med dottern Erja. Fotoalbumen ligger samlade på en hylla under bordet.
Julia visar bilder ur albumen och berättar om barn, släktingar och platser i både Sverige och Finland där hon bott. Hon bläddrar varligt och när vi tittat färdigt lägger jag märke till att Julia har vackra, välformade och målade naglar.
– De gjorde mig fin till kalaset, ler Julia som dagen innan mitt besök hade födelsedagsmiddag på restaurangen i Högbo.
Julia har tre ringar på vigselfingret, två smala och en bred, ganska ovanlig ring i hamrat guld.
– Det är Vesas, förklarar Julia och känner lite tankfullt på den större ringen.
På ett litet bord vid väggen ligger ett par oöppnade presenter, hon har inte hunnit titta än.
– Ett av paketen får jag inte öppna innan torsdag, har min dotter sagt.
Snart väntas hemtjänsten med lunchen. De brukar komma med en stor portion som räcker till middag också. Julia är nöjd med maten som serveras. Men vad skulle hon beställa om hon fick välja själv?
– Kåldolmar! svarar Julia nästan genast.
