Teds glädje krukväxter och konst
– Min favorit alla kategorier är Renoir. Han gjorde så mycket bra men så otroligt mycket skit också. Om allt är bra hela tiden blir det en gäspning till slut.
Relaterat
Fakta
Ted Chikasha
Familj: Särbo, föräldrar och syskon.
Bor: I en tvåa på Söder.
Gör: Intendent för konstsamlingarna vid Länsmuseet Gävleborg.
Intressen: Antikviteter, heminredning, konst och gammaldags krukväxter.
Fyller: 40 år i dag.
Firar: På annan ort.
Sån är jag: ”Lite otålig. Väldigt snäll. Noggrann.”
– Här trivs man bäst! säger Ted när han kliver in i Rettigs Konstsalar två trappor upp i länsmuseet.
Ted är mäkta stolt över museets samling av nationell konst från 1600-talet till modern tid.
– Samlingen är en av de finaste och viktigaste i Sverige. Det är synd att inte fler vet om det, säger han.
Sedan Ted fick jobbet i Gävle 2003 har han jobbat hårt för att Länsmuseet Gävleborg ska synas mer i utställningskataloger på andra orter.
– När jag började var det kanske ett verk vartannat år som lånades ut. I dag lånar museet ut runt 20 verk per år till utställningar i Sverige och i övriga Norden. Waldemars udde lånar alltid av oss när de har sina stora utställningar.
Ted är utbildad museolog och tog kulturvetarexamen vid universitetet i Umeå 1996.
– Egentligen ville jag gå konstskola efter gymnasiet, men mina föräldrar tyckte att jag skulle ha ett ”riktigt yrke”, säger Ted som i dag är glad över sin utbildning.
– Det var en väldigt fin och bred utbildning som gav inblick i ett museums alla delar.
Men lusten att måla lämnade honom ingen riktig ro. Efter Umeåtiden följde några år på konstskolor i Halmstad, Falkenberg och Örebro innan han sökte och fick vikariat på konstmuseet i barndomsstaden Västerås.
Ted fortsatte måla, främst porträtt, och målade dessutom ett par lyckade porträtt på beställning, men de senaste sex åren har han låtit penseln vila, vilket han tror kan ha sina fördelar.
– Aguéli målade inte på tio år! Jobbet kräver mycket och är kreativt i sig när jag skapar salarna och gör omhängningar. Men måleriet finns alltid kvar, det får komma...
Under tiden umgås Ted med Antonie och John Rettigs digra portsättsamling, som han just nu fördjupar sig i på arbetstid. Porträtten, målade av mer eller mindre kända mästare, föreställer 1600- och 1700-talets celebriteter. Ted söker berättelserna bakom bilderna och det är ett spännande uppdrag.
– Rettigs visste förstås vad de köpte in, men sedan har mycket fallit i glömska.
Det är väldigt intressant när man börjar nysta i historierna, säger Ted.
Han visar en personlig favorit, ett fint litet porträtt målat av Anders Eklund, på senare tid framplockat ur gömmorna samt rengjort och restaurerat. Det föreställer den 21-åriga Catharina Lovisa Psilanderhielm med några sköra, knappt synliga förgätmigejer i håret.
– Hon dog i februari 1770, innan porträttet var färdigt. Jag tror nästan att förgätmigejerna är ditmålade efteråt, säger Ted och berättar den sorgliga historien om Catharina Lovisa och hennes make Johan Gustaf som aldrig hann få några barn, vilket ledde till att släkten dog ut kort därpå.
– Tänk att den målningen bara hängde i magasinet, skitig och dan, och så hade den en så stark historia!
Och precis som Teds favoritkonstnär Auguste Renoir hade sina svackor var porträttmålaren Anders Eklund inte alltid på topp, vilket gör Ted extra förtjust i denna lilla pärla i samlingen.
– En konstnärs storhet ligger i att både kunna höja sig och göra något riktigt dåligt. Konstnären är en människa och ingen maskin. Om allt är lika bra blir konsten tråkig, tycker Ted.
Han uppskattar personlighet hos både konstnärer och krukväxter. Hemma i lägenheten trängs mängder av krukor med allehanda gammaldags sorter som Ted samlat på sig ända sedan skoltiden.
– Farfar var trädgårdsmästare och mormor var en riktig blomtant, förklarar Ted sitt intresse.
Porslinsblommor, palmer, en rumsgran, julkaktusar och nattens drottning finns bland dyrgriparna som Ted har kommit över på olika sätt genom åren, växter som trots att de är tåliga inte alltid tilltalar dagens konsumenter. Rumslönnen till exempel fäller nästan alla sina blad och står kal under vintern. Och nattens drottning kan dröja tio år med sin första blomning.
– De gamla krukväxterna är såna personligheter och jag tycker om det museala i bevarandet av dem, säger Ted som gärna sitter uppe de där junikvällarna när nattens drottning öppnar sina kronblad bara för en natt.
