Karin växte upp i Seestaden i Sandviken där hon och hennes sju syskon tidigt fick hjälpa till i faderns möbelsnickeri med att räta ut spik och polera. Men föräldrarna var också måna om barnens utbildning så trots knappa ekonomiska omständigheter fick alla barnen gå i realskola.

I Sandviken var den färgstarke kantorn och prästen Georg Kempff verksam och denne kom att bli bekant med Karins familj. När familjen Kempff sedan flyttade hem till Tyskland fick hon följa med som barnflicka. Vistelsen i Tyskland kom att betyda mycket för Karins utveckling och hon berättade senare i livet gärna om sina upplevelser från den tiden.

Åter i Sandviken förväntades Karin bo hemma och hjälpa sin mor med hushållsarbete. Men att sköta praktiska uppgifter i hemmet passade inte riktigt Karin. En dag när Karin fått förebråelser av modern för att hon försummat sina uppgifter fick Karin nog. Hon tog helt resolut sitt realexamensbetyg och uppsökte personalchefen på Sandvikens Jernverk som det då hette och bad om ett arbete. Denne var först blankt avvisande. Att ha varit barnflicka var inte någon avgörande merit för anställning på företaget. Men när Karin nämnde att detta arbete skett i Tyskland blev tonen en annan och Karin fick sitt jobb. Så kom det sig att hon under resten av sitt yrkesverksamma liv var verksam som sekreterare på Sandvik.

Efter pensioneringen arbetade Karin under flera år som uppskattad lärare i Årsunda. Hon hade också ett stort konstintresse och var aktiv i konstföreningar. Många Sandviksbor kommer ihåg Karin från hennes engagemang i Konsthallen.

Karin blev centralgestalten i vår stora släkt. Hennes förmåga att berätta humoristiskt om upplevelser från sitt långa liv fascinerade oss alla. Hon var länge den som tog initiativ till släktträffar och även de allra sista åren deltog hon med stor glädje i vår årliga släktfest. Vi är också många som minns den stora festen på Valhalla när hon firade sin 100-årsdag.

Karin fick in i det sista behålla sitt klara intellekt och sitt fantastiska minne. Hon hade ett genuint intresse för människor och kunde lätt hålla reda på alla nytillkomna i den växande skaran av syskonbarnbarnsbarn. Att följa släktens och vännernas liv och utveckling gav hennes liv innehåll under de sista åren då hon blev rullstolsburen och i behov av hjälp av olika slag. Hon satte stort värde på personalen i hemtjänsten och hade en fin personlig relation till dem. Vi beundrar hennes förmåga att anpassa sig till den situation som gällde och att åldras med bibehållen värdighet.

Syskonbarnen