Jag fick ett ledsamt telefonsamtal i tisdags. Sörens fru Gunilla meddelade att Sören avlidit under måndagen. Jag visste om hans situation sedan en tid, men trodde att det fanns hopp om bättring, eftersom behandling skulle påbörjas inom kort.

Första gången jag träffade Sören var på ett upprop vid Sundsvalls Tekniska Skola 1953. Vi skulle båda börja byggnadslinjen, vilket vi också gjorde och fick våra slutbetyg 1955. Vi mönstrade även tillsammans i Sundsvall inför kommande militärtjänstgöring och hamnade båda två på K4 i Umeå för utbildning till underofficer med beriden jägartjänst.

Vi ryckte in och kom till Umeå en tidig morgon i maj 1956. En snäll dagofficer tog hand om oss och vi lotsades till matsalen där vi fick en rejäl grötfrukost. Vi bodde på samma logement och hade många trevliga stunder tillsammans. Under 15 månader på K4 hann man verkligen lära känna Sören Jaktlund på ett annat sätt än i skolan.

Vi hade som jägarsoldater mycket tjänst i skog och mark alla årstider icke minst vintertid. Vi bodde i små så kallade jägartält där vi skötte vår egen matlagning med jägarkök och så kallade snuskburkar. Vi kunde ibland laga olika rätter som vi delade mellan oss.

Vi hamnade ofta i samma grupp Sören och jag av någon anledning. Alla uppgifter var inte alltid så roliga, men Sören backade aldrig på ett uppdrag, tog ofta de svåra sakerna som klarades galant. Allting har ett slut och i juli 1957 muckade vi.

Sören hamnade i Stockholm, vilket även jag gjorde efter avslutad kadettskola mars 1958. Vi hittade varandra igen och red tillsammans under en tid i Enskede. Arbete och annat gjorde att vår gemenskap upphörde efter en tid och jag flyttade till min hemstad Örebro.

Jag sökte Sören vid några tillfällen utan resultat. Jag återupptog sökandet efter 53 år och hittade Sören boende i Torsåker. Vi var fyra logementskamrater som träffades i Torsåker förra året i juni. Sören och hans fru Gunilla var värdpar för oss. Vi hade två fina dagar tillsammans med bland annat besök i en jägarkoja, där vi grillade och tog en öl. Vi blev guidade runt Torsåker och fick se en del av den gamla järnhanteringen.

Gunilla stod för god mat i villan och Sören tog fram nyckelharpan och spelade för oss. Gamla lumparminnen var givetvis med på programmet liksom att minnas med gamla bilder.

Jag hade telefonkontakt med Sören fyra dagar före hans bortgång. Han talade då om en ny återträff i Torsåker i år.

Förutom Sörens närmaste familj är vi många av vänner som i dag sörjer och känner stor saknad av att vi alla förlorat denna genomärliga, goda kamrat och trofasta vän.

Carlaxel Bergström