Att Gefle IF, nedtryckt under nedflyttningsstrecket, slår allsvenskans hetaste lag är en skräll, en bragd – en sån där idrottsinsats så att man vill att folk ska stå vid Strömvallen med vimplar när bussen rullar in vid lunch.
Det kanske inte blir så, och det här får väl räcka:
Jag bugar. Och jag tror igen.

Dom sa att Elfsborg inte hade förlorat en enda match på Borås Arena den här säsongen. Det har man nu
Dom sa att Elfsborg inte hade släppt in ett mål på sju matcher. Det har man nu.
Dom sa också att Hasse Berggren var en föredetting. Och jo, jag hade själv börjat tänka i de banorna.
Nu blev det just Hasse B som med vänsterfoten skickade upp bollen i nättaket med sån energi att redaktionens platt-teve knappt hann med och jag först trodde bollen hade gått över.
Men det var mål. Det var mål faktiskt. Ett sånt där fantastiskt mål.
Och det var Hasse Berggren, hemvändaren, hedersknyffeln, den alltid raka och härlige Hasse Berggren som gjorde målet som väckte Gefle IF från de...halvdöda i alla fall.
Jag har väntat och jag har längtat på den här dagen då Hasse skulle bli matchhjälte för Gefle IF, och i sin 184:e allsvenska match sköt han nu sitt 66:e mål – och det gav tre poäng mot Elfsborg.

Fotbollsinitierade och läskunniga har sett det. Jag, vi alla kanske, har blundat med både ett och två ögon för Hasse Berggrens spel den här våren – för vi alla vill ju så gärna att den Gamle Hasse ska vara lite som Den Unge.
Det har han inte varit.
Gårdagens mål kanske är en tillfällighet, men om det är det...so what. Fakta är i alla fall att det finns inget som skickar sån inspiration in i Berggrens kropp som när han får möta ett av sina gamla lag, helst på bortaplan.
Han har sänkt GIF, både med Häcken och Elfsborg. Han har prickat rätt för Häcken mot Elfsborg, och i går åkte han hem till Borås och var vansinnigt bra, faktiskt – och gjorde självklart segermålet.

Vill ni ha några hjältar till, många är de gamla som blev som nya igen:
Johannes "The Mailman always delivers" Ericsson – rätt, rätt, rätt i den defensiva positionen på mittfältet, och varenda kortpassning satt där den skulle.
Thomas Hedlund. Syndback senast, nu stenhård.
Anders Wikström. "Kastade sig in med huvudet i duellen", som ppv-kommentatorn sa – och täckte ett skott från Anders Svensson med en del av kroppen som ingen man i barnproduktionsstadiet skulle våga göra.
Mattias Hugosson. Regerade i luftrummet, och hade plötsligt massor av försvarskompisar igen.

Jag säger inte att det har vänt.
Jag säger bara att GIF startade om allsvenskan i går.
Tätt bakåt, kontringsmål framåt. Det är GIF som det måste se ut resten av säsongen, och det som skiljer från tidigare år är att om defensiven fungerar så har man mer bollkontroll, mer speed och fler möjligheter i attackerna.
På en vecka, från 1–5 mot Kalmar, lyckades Olsson träckla ihop mer av sitt GIF-spel än han lyckades med under hela EM-uppehållet. Eller så var det bara så att det var lättare med en bortamatch, än en på hemmaplan.
Bra såg det i alla fall ut. Första halvlek var stabil, andra lätt pressade innan Berggren sågade upp andningshålet.
Vi har gått in i en ny tidsålder. E O.
Efter Oremo.
Det låter märkligt, och det här är ingen judaskyss, men med Oremo försvann kanske uppskruvade förväntningar, trist tugg om andras pengar och allmän förvirring.

I dag står Olssons folkhem rödmålat och vackert igen.
I dag kan till och med jag tänka mig att krama de gamla träpelarna på Strömvallens antika arena.