Tre mål i en VM-final, varav en straff i 87:e minuten som kunde blivit helt matchavgörande, visar att Nilssons taktik fungerat: Att inte gå för fullt under gruppspelet, testa lite saker i stället för att jaga mål för sakens skull – och sedan explodera i finalen.

– Jag har kunnat spara lite krut i gruppspelet, testat mig fram, hittat rätt i spelet. Det var ju i dag det var viktigt, och då lyckades vi. Men vilken laginsats vi gör, sade Nilsson.

Han gjorde tre mål i finalen, som alla kunde ha blivit avgörande.

2–0 i inledningen, 4–2 direkt efter paus och så straffen fram till 5–4 med bara tre minuter kvar att spela.

En straff vid likaläge i Ryssland, med en guldmedalj i potten och med högljudda fans på läktarna är inte som att slå en straff mot Katrineholm borta.

– Inte direkt. Men jag var faktiskt inte nervös, utan bara fokuserad. Det var först efteråt som jag började skaka lite, ungefär som om man är med om en bilolycka. Man är fokuserad tills det smäller, sedan blir man lite skraj, sade Nilsson.

Målet skulle ju ha räckt till seger, men dramatiken var ju inte slut där.

Ryssarnas kvittering kom i sämsta psykologiska läge: på tilläggstid.

– De flesta lag skulle vika ner sig när man får en sådan sen kvittering emot sig efter ha gjort en så bra match. Men vi har sådan bra lagmoral, och gör en sådan laginsats att vi bara skulle ta hem det. Och det gjorde vi ju, sade han.

Patrik Nilsson gjorde mål i varje match under turneringen och valdes också till VM:s bäste anfallare – främst tack vare sin insats i finalen.

Stora matcher föder ju stora spelare.