Är det nånstans, inte till nya spelare i Brynäs och inte till elkostnader för Gefle IF, som det skulle behövas en insamling för att rädda något – så är det i Sandviken och det handlar om SAIK.
Men den kampanjen har inte kommit igång, och jag vet att bandyintresserade i Sandviken helst inte vill att det skrivs om ämnet. Spela bandy, som ni alltid har gjort – skriv om målen, som ni alltid har gjort.
Vanans makt är stor.
I Sandviken, och jag förstår för jag fattar det ju knappt själv, går det sin gilla gång.
SAIK är som Sandvik; har alltid funnits, har aldrig ifrågasatts, har alltid stått för stabilitet, trovärdighet och långsiktighet – och så länge jorden snurrar kommer SAIK att spela bandy.

Det fanns en tid, nånstans i början av 2000-talet, när jag skrev att SAIK nästan var tråkigt genom att vara effektivt och framgångsrikt. På sportsidorna vann SAIK – men det fanns aldrig en rubrik som innehöll orden kris, skandal eller avgå.
Nu, när vi skriver 2009 och bandyn har flyttat inomhus är stolta, svartvita SAIK så fattigt att man inte ens klarar av att betala hyran för förra året.
Detta samtidigt som staden har världens flottaste bandypalats.
Jag har inte rotat tillräckligt för att ha förklaringen till varför det har blivit som det har blivit.
Men SAIK, känt för att ha ett stålgrepp kring boll och ekonomi, har de senaste fyra-fem åren tappat kontrollen över sin plånbok. Och i stället för att genomföra flytten in i framtiden under kontrollerade former så spelar man nu elitseriebandy med kronofogden spejande bakom varje hörnflagga.

Det är moment 22-varningslampor som under kvällstid lyser upp Göransson Arena.
Kommunen kan omöjligt försätta SAIK i konkurs – vem ska då spela och underhålla i den nya arenan.
Kommunen kan omöjligt låta SAIK slippa undan med obetalda hyror – inte när Sandvikens IF sitter i rummet bredvid med skötsam ekonomi och kvitton på allt.
Kommunen behöver sitt SAIK, som sportsligt varumärke – och för att klubben har en verksamhet på ungdoms- och damsidan som egentligen går back, men som ingår i helhetsbegreppet Sandvikens AIK Bandy.
Om bandy vore fotboll, skulle SAIK kunna göra som man gör nu – satsa sig ur krisen. Men även om man vinner SM-finalen, så finns det inte en kruka med guld bredvid Studenternas. Det gör det inte i bandy.
Bandy är en liten sport även med ekonomiska mått mätt, och av de feta, fina pengar som ryssproffsen tjänar så har klubbar som SAIK trots allt bara fått en bråkdel av samtidigt som löneutgifterna har ökat.

Kunde man tråckla ihop ett nödpaket som gjorde att det tickade in 5 000 kronor för varje mål så skulle den här historien vara ur världen innan Christoffer Edlund höjt klubban igen.
Men jag är ledsen, Sandviken.
Det är inte så illa som det låter – det är mycket värre.
Luftslottet som sprängdes är inte längre bara titeln på den avslutande boken i Stieg Larssons trilogi.