Och man får twittra och tjattra hur länge som helst om den internationella bandyn.
Det här är något som är säkert: när det är Sverige mot Ryssland är det allvar. Då är det idrott på högsta nivå.

Och även om VM-guld på hemmaplan, som när Anders Jakobsson som förbundskapten ledde Sverige i fjol i Västerås, är en underbar upplevelse, så finns det fortfarande lite mystik och magi att komma ”From Russia with gold”.
Chabarovsk 1981. Archangelsk 2003. Kazan 2005. Moskva 2010. Där har ni de svenska bandybragderna i öst, och gårdagens var lika häftig som någon av de andra. Sverige hade ledningen, men Ryssland kvitterade. Patrik Nilsson dundrade in guldmålet på straff med bara minuter kvar – men ryssarna kvitterade på en styrning som aldrig kommer att inträffa igen.
Det kunde ha knockat Sverige, och därför var segermålet i sudden death beviset på var guldet verkligen hörde hemma.

SAIK hade fyra spelare med i guldlaget, och tremålsskytten Patrik Nilsson må spela för Hammarby IF numera men har någonstans ett SAIK-märke tatuerat under den blågula tröjan. Den härliga liberon Andreas Westh har också spelat i S-märkt.
Just i avgörandet var det först Daniel Berlin som dök rakt in i det ryska straffområdet och fixade den straff som Nilsson piskade in till 5–4.
Sedan var det samme Nilsson som drev upp bollen, och när han blev omringad av de ryska vargarna spelade vidare till Daniel Mossberg som kom med den fart bara denne kan komma med.

Mossberg gjorde ett verkligt guldmål. Ett mål som går att veva i teverepriser hur mycket som helst, och som hamnar bland de svenska bandyklassikerna.
Hade Nilsson avgjort finalen, så hade jag kunnat skriva att rätt man hade fått sista ordet. Nilsson är Nilsson, och gjorde alltså tre mål.
Men när Mossberg på Nilssons passning avgjorde i den 20:e tilläggsminuten, så var det äntligen dags för en ur-SAIK:are att få bli den stora hjälten.
Han var rätt man, därför att han genomgående har varit den främste svenske spelaren och varit så bra, så läcker, så åkstark som alla vet att han kan vara.

Sverige har under en rad av år haft sina bästa spelare i den ryska ligan. Årets VM-lag kom från elitserien, kompletterat med målvakten Andreas Bergwall, men initierade säger att det kommer att dyka upp nya möjligheter att tjäna grova pengar i öst i framtiden.
Daniel Mossberg är en av alla dessa svenska spelare som varit där, gjort sitt bästa – men hamnat i nån av otaliga ryska härvor.
Nu tyckte jag det såg ut som om han hittade energi han saknat och som behövs för fortsättningen. Den som handlar om SAIK, och om en SM-final. En Muhrén fylld av revanschlusta. En Mossberg i världsmästarform. Spännande.

Guld direkt. Guld direkt trots positionen som regerande mästare. Guld direkt trots att mästerskapet gick i Ryssland. Guld direkt trots att det egentligen inte skulle gå något VM alls. Guld direkt trots att han nobbade storstjärnor som Magnus Muhrén och Jocke Hedqvist.
Franco Bergman är förbundskaptenen som kom i in kylan, men ledde Sverige till ett VM-guld som gör att hans namn plötsligt är aktuellt i den svenska bandyns Hall of fame.
För något rätt måste Bergman ha gjort. Verkligen. En hel massa, troligen.
Ett är att han gjorde Thony Lindquist, SAIK-ledaren, till assisterande förbundskapten – för troligen är Lindquist den som vet mest och bäst om rysk bandy i nuläget efter sina år som tränare därborta i öst.