Det är till och med möjligt att Bollnäs Gif, Bollnäs Flames och varenda hälsing som inte håller på Edsbyn, Broberg eller Ljusdal redan tror att SM-guldet är vunnet.
Det såg ut så, när takbågarna i Göransson Arena bågnande – inte av snötrycket utifrån utan av lufttrycket inifrån.
Hans Majestät själv, Hans Åström alltså – den evige bandyhjälten, sprang över isen för att hyllas tillsammans med sitt lag.
Bollnässpelarna åkte ärevarv, svepte in sig i orangeblå flaggor, gjorde vågen mot publiken och verkade aldrig vilja kliva isen.
De firade som om det redan hade vunnit SM-guld.

Men det är på söndag kl 15.45 det gäller. Det är då vi får en ny mästare på bandytronen för första gången på hur länge som helst.
Hammarby har aldrig vunnit titeln, förlorade en final 1957 och sedan sex gånger under 2000-talet. Nu kan Patrik Nilsson göra laget till historiska mästare på söndag.
Men med Bollnäs i final så är inte Hammarby längre laget som alla vill ska vinna.
För vem vill inte se Bollnäs Gif vända ut och in på bandyhistorien.
Bollnäs har spelat tre SM-finaler, och vann 1951 och 1956, båda gångerna med 3-2 över Örebro SK.

Tidiga 50-talet alltså. Jag var inte ens född då, men vet att en av de stora hjältarna hette Gösta ”Snoddas” Nordgren, och blev folkkär när han framträdde Lennart Hyllands stora radioshow Karusellen och sjöng en låten som hette Flottarkärlek och som hade en text med ordvändningar som hadderian, haddera.
Snoddas tyckte förresten, har jag läst nånstans, att de där SM-guldET inte var det största han fick vara med om – utan det var att han fick vara med i två Åsa-Nissefilmer: ”Åsa-Nisse på nya äventyr”, 1952 och ”Åsa-Nisse i agentform” från 1967.
När SAIK vann SM-guld 1997, med Muhrén och Zeke på isen, hade klubben och Sandviken väntat i 51 år på att vinna igen.
1956, Snoddas, Åsa-Nisse – ni fattar hur länge man har väntat på något liknande i Bollnäs.
Magnus Muhrén, vi vet vem han och vad han är och vad han kan och han är utrustade med en vinnarskalle som nästan inte ryms i Göransson Arena.

Jag tyckte inte om vad jag såg, att den skadade Magnus Muhrén, en av de största svenska spelarna någonsin, försökte spela en avgörande SM-semifinal trots att kroppen hade sagt nej för länge sedan.
En läkare, en tränare – vem som helst skulle ha stoppat Magnus Muhrén. Men få har lyckats på isen – och ingen kunde göra det nu.
Det kanske inte var därför som SAIK inte vann den här matchen, men få aldrig mig att tro att det är smart att starta en stor match med en spelare som alla vet aldrig kommer att nå slutsignalen.
Det är att medverka till ett taktiskt kollektivt självmord. Tyvärr.

Det här var en snurrig, intressant och omtumlande säsong med Sandvikens AIK och rubrikerna har handlat om konkurshot, tränar- och spelarbråk, målrekord, punktmarkeringar och för all del även fullt spektakel kring själva Göransson Arena också.
Mot mästarna Västerås SK visade SAIK klass, men Bollnäs låg närmare sitt max i semifinalerna än SAIK som tappade i klass.
Bollnäs var hetare.
Och hade Bollnäs Flames.
Jag håller tummarna på söndag. Jag gör faktiskt det.