Men jag kan inte skriva och kräva ett upprop i Göransson Arena eller en facebookgrupp som joddlar "Rädda Muhrén kvar – sparka Anderstedt och alla andra istället."
Tyvärr.

Ämnet en stor idrottsmans pensionering väcker känslosvallningar större än avgörande mål i stora matcher.
En del lyckas pricka in slutet när formkurvan har börjat peka lite, lite nedåt – men långtifrån har slagit i isen.
För bara några veckor sedan såg jag Ove Molin, 18 säsonger och 853 matcher, glida runt, runt på Globens is och aldrig vilja kliva av och dra av sig tröjan med Brynäs IF:s symbol.
Han slutade med en förlust. Men han slutade ändå på topp på något sätt, med en läktarsektion och för all del en hel klubbs supporterskara fylld av respekt för allt han gjort för Brynäs och i-n-g-e-n tycker längre att han höll på för länge.
Så ska ett slut se ut, och kännas.

Magnus Muhrén har spelat 15 säsonger i SAIK och hans karriär sträcker sig över klubbens satsning mot det första SM-guldet på 50 år till inträdet i världens vackraste bandyarena.
Han har gjort massor för Sandvikens AIK under den här tiden, och han gjorde massor även i vinter...ända fram till han tog upp en plats i laget som någon annan skulle ha utnyttjat i den avgörande semifinalen mot Bollnäs.
Muhrén är värd respekt. Han är verkligen värd att få raka besked om hur klubben tänker för framtiden, hans egen och övriga lagets.
Men, känslor och värdighet är en sak, professionellt gråtande en annan – och fakta en tredje.

I vintras sade Magnus Muhrén själv upp sitt kontrakt med SAIK. Det var inte SAIK som sa upp kontraktet med Muhrén.
Varför vet bara Muhrén själv, men den manövern kan ses som en taktisk fint eller en finurlig dragning – allt sånt där som Den Stora Bandyspelaren behärskar bättre än i stort sett alla andra i världen på isen.
Men det var också en variant av rysk roulett.
Nu står Muhrén tydligen där och vill egentligen inget hellre än spela kvar i Sandvikens AIK, och är egentligen inte helt trakterad av att flytta österut, söderut, norrut eller västerut.
Han vill spela vidare i SAIK, som han gjort nästan alltid utom när han gjorde två säsonger i Ryssland.

Muhrén är, när han är som bäst, fortfarande en av Sveriges absolut bästa bandyspelare. Men svenska landslaget ville inte ha honom med, utan åkte till Moskva och vann VM-guld ändå.
I SAIK snackar man om en guldsatsning och har föryngrat laget, men håller fortfarande dörren till Göransson Arena öppen för rutin och bandykompetens på världsnivå.
Dock ej Muhréns. På annat sätt kan jag inte avläsa Arne Anderstedt, som visserligen alltid har varit svårtolkad men när han säger "Gå till Gais, Muhrén", så menar han nog ungefär...Gå till Gais, Muhrén.

Magnus Muhréns storhet som bandyspelare kommer bland annat från en vinnarskalle större än Göransson Arena. H-a-n kan verkligen inte förstå varför han inte ska få vara med i SAIK längre. Det är omöjligt, för han är ju faktiskt fortfarande en av de bästa.
Men det jag hatar med allt det här, är att den lilla otäcka klick och klack av Muhrénhäcklare återigen ska få spärra upp sig och skymfa Den Store Bandyspelaren. Precis som det alltid funnits försvarare som aldrig hängt med och fått tillgripa våld för att stoppa Muhrén – så finns det nu så många längst ut på bandysvansens spets som gottar sig över den uppkomna situationen.

Magnus Muhrén får inte det slut i SAIK han var värd, men Andreas Dackell svetsar ihop sitt ena knä och kör en säsong till och avslutar den med att visa vem han egentligen är.
Hoppas jag.
För jag är en blödig person. Faktiskt.