– Fast vadå? Jag tävlar ju inte, jag bara försöker ta mig runt, säger Margareta, 85 år.

Margareta tog lite mer än 70 minuter på sig på sin bana i går. Men tiden spelar egentligen ingen roll. Inte placeringen heller.

– Självklart inte. Jag är ju ensam i klassen, säger Margareta med ett skratt. Jag räknar mig inte som en segrare, utan är bara med för att jag tycker den här tävlingen är en upplevelse jag inte vill vara utan.

– I fjol var vi två i klassen, och det har varit fler. Men folk försvinner av naturliga orsaker om man säger så. Fast hon som vann i fjol är på VM för veteraner, så nu är jag ensam.

• VM är inget för dig?

– Nehej du. Jag började med orientering som 50-åring. Då har man inget i VM att göra.

Det har däremot Simone Niggli-Luder, som kommer fram för att hälsa och bli fotograferad tillsammans med Margareta. Schweiziskan har sedan hon stack ut på de absolut svåraste banorna i högsta fart vunnit VM-guld hela 15 gånger, och vinner nu med största säkerhet O-ringen för tredje gången på vägen till VM i Trondheim om två veckor.

– Du är visst helt fantastisk, säger Margareta.

– Nä, det är du som är fantastisk, svarar Simone. Sa du att du var 85 år, jag hoppas jag kan springa...tills jag blir 80 i alla fall. Kan man hoppas på det?

Tävlingarnas äldsta kvinnliga deltagare, i herrklassen är det Rune Haraldsson, 92, som regerar, har faktiskt en meritlista som imponerar på självaste Simone Niggli-Luder.

Margareta har sprungit samtliga O-ringen sedan 1976.

– Det säger bara vilken härlig tävling och sport det här är. En sport för alla. Lycka till på sista etappen nu bara, säger Simone.

Hon springer ifrån alla i skogen, men är efteråt ständigt påpassad av media och är fortfarande sportens riktigt stora damstjärna.

Margareta kan springa eller gå runt sin bana, och sedan i lugn och ro söka upp bekanta.

– Fast jag har min son med mig, som springer en klass där han kan starta när han vill och då anpassar han det så att vi är i mål ungefär samtidigt. Så jag är också lite påpassad. Sedan lever vi O-ringenliv i husvagnen nere på campingen och träffar bekanta.

Sonen heter Anders och tävlar för OK Hammaren, och leder faktiskt en klass på H45-nivån, må vara på motionsnivå.

• Men hur är det med framgångarna?

– Jag har nog faktiskt vunnit nån etapp nån gång, men aldrig varit riktigt vass varken på orientering eller löpning. Fast att röra på mig har jag alltid hållit på med. Jag växte upp i Sälen, då åker man skidor, berättar Margareta.

– Jag tar mig fram i min egen takt numera, men problemet är väl synen. Jag ser inget på ena ögat, och det andra opererade jag för starr för någon vecka sedan.

Sviten av O-ringentävlande sedan Värmland 1976 är hon dock nöjd med, men vi måste nämna att det finns en lite slamkrypare med där.

– Jo, det förstås. 1998 gick ju O-ringen i Gästrikland. Då kunde vi ju inte springa. Jag jobbade i cafeterian på alla etapper varje då – och det är väl ett 5-dagars det också på sätt och vis.

Absolut.

Tre orienteterare har förresten hittills vunnit samtliga etapper under O-ringen.

Margareta Hansson, Simone Niggli-Luder och tioåriga Ellen Kallerbäck från Emmaboda.

Äldst.

Bäst.

Och (nästan) yngst.