Rätt, och många fler har möjlighet att bidra. För alla någorlunda seriösa (det vill säga flertalet) jägare är det en självklarhet att bedriva viltvård hela året, inte bara under jaktsäsong. Mycket tid och stora summor läggs på detta, och det känns välinvesterat när man får se rikligt med välmående vilt även efter en hård vinter. Inte sällan får man höra att ”det där gör du bara för att få mer att skjuta på”. Sant på sätt och vis, utan vilt finns heller inget att jaga, men glädjen att få ge de övriga 70–80 procent av djuren en bättre tillvaro betyder minst lika mycket.

Då är det värre med viltvårdens andra del, att ge djuren skydd och begränsa predatorernas (lo, räv och varg) inverkan. Här får jägarna utstå spott och spe, för att inte tala om rena hot när de gör sin plikt. Landets cirka 1 500 lodjur dödar årligen 75 000 rådjur, nästan 1 miljon kilo kött till ett marknadsvärde av minst 50 miljoner kronor. Utslaget på rovdjursföreningens medlemmar blir det lite drygt 15 000 kronor per person, men får ni med er Naturskyddsföreningen, Djurens rätt med flera blir det en mer hanterbar summa. Så ut i skogen och hjälp till att stödutfodra djuren, gärna viftandes med banderoller typ ”vi rovdjurskramare tar ansvar för våra vänners försörjning”. Eller är det så att den formidabla lekstuga som rovdjursförvaltningen blivit även fortsättningsvis ensidigt ska finansieras av markägare/jägare?

Rådjuren behöver stöd till dess att gräsmattorna är gröna, så än finns mycket att göra. Och har man en gång sett de skinnflådda benpiporna lysa igenom på ett rådjur som jagats i skarsnö, vet man med sig att hålla hunden kopplad.