Det märkliga har hänt, en stad i USA väljer bort det engelska språket och återinför ett ursprungligt. Chicago kommer att börja med obligatorisk utbildning i språket som Illini-indianerna använde på 1700-talet samtidigt som engelskan blir ett andraspråk. Detta kan låta märkligt och är heller inte sant. Att tänka sig att ett litet område som Chicago i stora USA skulle välja ett eget språk låter faktiskt helt absurt. Staden har drygt 9 miljoner invånare vilket gör jämförelsen med Sverige intressant. I dag pratar vi om EU och globalisering. En värld utan gränser men varför ska vi då envisas med att ha ett eget språk?

Är vi starka nationalister är det bäst att gå ur EU och isolera oss med kronan i den ursvenska barrskogen.

Känner vi oss däremot som världsmedborgare kanske vi ska flytta svenskan till hemspråksundervisningen och bestämma oss för ett lämpligt nytt språk. Vi ägnar mycket tid åt att lära oss något som bara fungerar inom de gränser som håller på att suddas ut.

Vilket språk ska vi då välja? Ska det bli det största, mandarin eller det näst största, spanskan. Förmodligen hamnar nog ändå valet på tredjeplatsen, nämligen engelskan. En riktig svensk tror att vi klarar oss själva. Handlar alltid svenskt. Tror att EU snart kommer att konvertera till svenska kronor. Tror att vi kan behålla jobben i Sverige med kinesiska ägare. Tror att vi kan ha högre löner i Sverige för att vi är bättre på att jobba. En världsmedborgare inser att vi måste tala ett språk som fungerar i stora delar av vår värld. Bryr sig inte om att Sverige enbart används för vinterrekreation av rika världsmedborgare och inser att man får flytta till den plats produktionen hamnar.

Magnus Bäckström, för svenskan ur tiden