Vem ska jag tro på? undrade Tomas Di Leva när Olof Palme hade mördats. Jag funderar i samma banor. Och jag har kommit fram till att man verkligen kan tro på Reinfeldt. Han håller sannerligen sina löften. Han bökar och stökar omkring med sina redskap.

Utan minsta tvekan har han med yxan huggit ner de stora friska träden som bar frukt åt alla. När allt är söndrat då finns ingenting kvar.

Vi inser inte de rätta värdena förrän våra egna liv står på spel. Då vet man att det är relationerna som är det viktigaste.

Vill man ha jämlikhet, en bra sjukvård för alla, trygghet i samhället då finns inget annat att göra än att betala skatt. Det fanns en tid när vi fick långväga gäster som kom för att studera den svenska modellen. Men det är ingen som kommer till oss numera.

Tillvaron blir alltmer omänsklig. Hörde om en man med skelettcancer som kämpade sig igenom alla ohyggliga behandlingar och efter ett år friskförklarades. Jag utgår från att ingen frågade hur han mådde efter dessa behandlingar. Mannen fick besked att han skulle ut och arbeta. Han sa: Det orkar inte jag! Han fick en hjärtinfarkt. Sedan behövde han inte längre oroa sig.

Akutmottagningen riskerar att bli en återvändsgränd. Antingen blir man inte insläppt för att man inte är tillräckligt sjuk och är man för sjuk skickas man hem för att dö. Tänker på mannen med bäckenfraktur som skickades hem med ett par kryckor och några värktabletter. Frun sa någonting om att han i alla fall inte skulle vara otrogen under de närmaste veckorna.

Hörde en klok kvinna som sa att det är inte konstigt att ungdomarna använder droger för att känna en stunds ”lyckorus” när tillvaron är så förtvivlat sorglig och svår att genomlida. Att dessa ”misstag” sedan leder till outsägliga plågor och ett liv i misär för missbrukaren och sju bedrövelser för de nära. Det är ett mycket högt pris att betala.

Vad kan vi ge för hopp inför framtiden om vi inte bryr oss om varandra? Låt oss inte låta trångsynthet, snålhet och kärlekslöshet få oss i sitt våld. Tänd ljus! Och låt medmänskligheten spira från ditt inre till dina medvandrare och dem som du möter efter vägen. Vi har ett liv, ett enda liv, och det är den enda chansen vi får att ge av oss själva.

Kaspera Magnusson